Mot ett nytt synsätt? 127 När det gällde bondes möjlighet att uppta en del ägor inomen i övrigt ödelagd by, sade man att en sådan rätt måste finnas. Det föregivna skälet till detta var förordningen omknektehållet. Enligt denna måste jorden alltid hållas i hävd, ty om en gård blev öde måste de andra likväl underhålla knekten. Erik Lindschiöld tyckte rent allmänt att den, somupptagit en öde gård i en öde by, borde få behålla de ägor han upptagit. Han borde dessutom få »något till hjälp», så att folk lockades till att uppta nya ägor. De som i ett senarc skede flyttade in till byn kunde tillgodoses med andra ägor. Viktigast var att stimulera landets kultur. Av den anledningen borde Kungl. Maj:t också förbehålla sig en rätt att inskrida, om en bonde ville hindra en annan från att hävda ägor somden förste inte orkade bruka själv.-^’ Ingen hade frihet att låta sitt förfalla, publico till skada.“^ Argumentet att uppodling måste gynnas och stimuleras aktualiserades också i fråga omödelagd frälsejord, och här skärptes det av vissa ledamöter till ett nyodlingstvång. Det hek inte vara så att adelsmän lät jord ligga öde, Kungl. Maj:t till skada, och att de dessutom hindrade dem, som var hågade, från att åter lägga jorden under plogen. Johan Hadorph påminde här om den då avlidne Lindschiölds uppfattning att man inte kunde föreskriva frälset att eller hur det skulle bvgga. Men den nye kommissionsordföranden, Nils Gyldenstolpe, menade att adelsmannen skulle låta andra nyttja godset om han inte själv ville, »varandes honom ej fritt att sitt ödelägga». Detta aktualiserade i sin tur frågan omfrälsejord kunde bli skattevrak omden hek ligga öde. Det svarades ja, men med den reservationen att det bara gällde den som med vett och vilje lät sin jord ligga öde. Michael Törne menade att det borde föreskrivas regler som tvingade var och en att examinera sina ägor och tillse, omde kunde brukas och hävdas. Det fanns således en uttalat positiv inställning till uppodlingsåtgärder, och man kunde till och med tänka sig att gå så långt som att föreskriva för alla — även adeln - hur de skulle bruka sin jord. Ville man inte låta odla den själv, borde man kunna tvingas att anta en åbo. Utgår man ifrån en klassisk definition av vad äganderätt innebär, nämligen den romerska »lus utendi, lus fruendi et lUS abutendi», så står det klart att den tredje komponenten inte var särskilt framträdande när det gällde rätt till fast egendom i det dåtida Sverige. Men även om denna inställning var mycket påtaglig och man i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=