Mot ett nytt synsätt^ 225 De två uppfattningar som fanns i lagkommissionen hade alltså sina motsvarigheter i remissinstanserna. Den ena sidan menade att prineipen om besittarens förmåner måste upprätthållas strikt, medan den andra sidan framhöll att regelverket måste ge möjlighet att inskrida mot dem, som med orätt tilltvang sig besittning för att sedan ha glädje av jordens avkastning medan motparten med svårighet försökte bevisa sin rätt. Båda dessa synpunkter fanns artikulerade redan hos Rålamb, och de har förmodligen generell gilitighet. Hur skall man balansera besittarens förmåner och skyldigheter så, att ingen kan utnyttja dem på ett orätt sätt? Men det var inte bara kring bevisfrågan som det fördes en intressant och upplysande diskussion. Aven i fråga om lagförslagets försök att avgränsa hävdens giltighet hade remissinstanserna invändningar. Från Nyland (i Finland) kommenterades bestämmelsen att urminnes hävd inte hek godtas inom oskiftad by. Man pekade här på möjligheten att en bybo hade köpt jord inom samma by av någon, sombodde i en annan by och hade urminnes hävd. Det gällde alltså en situation där man återvunnit en urfjäll till den rätta byn. Men rätten till denna jord byggde ju på att säljarens urminnes hävd accepterades. Skulle nu det nya jordabalksförslaget innebära att köparen inte kunde behålla denna jord?-° Remissvaret ifrån Gävleborgs län ifrågasatte också den strikta gräns som i JB 15, 8§ drogs upp mellan tvister om hävd och tvister om gränser. På många stållen fanns, sade man, inga andra rår och rör mellan bolbyarna än »urminnes gamla härmelser och happ, varefter grannarna man efter man hävdat ägorna och samma hävd skattat för skillnad slns[s] emellan».-' Som framgått av tidigare kapitel var hela hävdeproblematiken nära knuten till föreställningen att människans yttre beteende bar vittnesmål om hennes rättigheter. Att tydligt försvara sin rätt för att förhindra att hävd skulle uppstå komdärför att bh mycket viktigt. Det blev följaktligen vanligt att ägosyner hindrades av att någon av de berörda parterna ansåg sig ha urminnes hävd. I arbetet med den nya lagen framskymtade en vilja att få bukt med detta. Michael Törne påpekade att det brukade vara så, att den som begivit sig till syn (av ägogränscr) därmed ansågs ha uppgivit sin hävdepretention. Men detta var en ovana, tillfogade han, och borde inte längre få förekomma."" Handlingen att delta i synen skulle alltså mtc tas till intäkt för en slutsats omatt man inte hade någon rätt. 1695 års jordabalksförslag sade också uttryckligen att påstående
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=