Mot ett nytt synsätt? 223 Kapitlet innebar således att man till stor del kodifierade oeh förtydligade uppfattningar, som funnits seeian tidigare bland jurister. Man hade knappast ändrat uppfattning omurminnes hävds karaktär av laga fång; det framgick t.ex. av kapitlet om laga fång QB 3), där man bibehöll den gamla formuleringen att »det som är annorlunda fånget [än vad som beskrivs i lagen], är ofånget Intill dess urminnes hävef åkommer, den ingen kvälja må»." Det nya var att man i lagtexten tryckte starkare på att kontrollen av hävden måste vara strikt, och att den inte kunde tillåtas verka på mark, somännu var odelad. Somen direkt kommentar till tidigare praxis, där jordabalken och byggningabalken kommit i motsatsställning till varandra, framstår orden i JB 15, 8 §; frågan om rättigheter, som menades vara urminnes hävd, fick inte sammanblandas med frågan omgränser och rågångar.'- Den aspekt som diskuterades mest ingående var bevisfrågan. Hur skulle urminnes hävd visas? Vem skulle ha bevisbördan? I kommissionen fanns det två uppfattningar. Erik Lindschiöld ansåg att innehavaren/hävdaren skulle tvingas bevisa sin sak bättre än vad som tidigare skett. Han frågade de andra ledamöterna vad som skulle ske omett gammalt dokument togs fram, somvisade att jorden givits bort av en tidigare ägare. Borde då inte den nuvarande besittaren tvingas bevisa sin hävd om han inte tillhörde gåvomottagarens ättlingar? Även Nils Gripenhielm ansåg att bevisbördan skulle falla på hävdaren, i fall då det fanns en rågång som var »emot» hävden.’-' Men fler företrädde den andra uppfattningen, nämligen att det var den som ifrågasatte hävdarens rätt som skulle bevisa sin sak. Mot Lindschiölds hypotetiska resonemang om gamla dokument hävdade Lars Mörling att det inte räckte med att ett brev visade att jorden någon gång tidigare tillhört ens sätt argumentera för sin bättre rätt måste man visa att familjen även därefter och kontinuerligt ägt jorden utan att avhända sig den. Endast så kunde en annans anspråk på urminnes hävd ifrågasättas. Assessor Jacob Parmander menade också att den som ifrågasatte hävden måste bevisa sin sak, eftersom presumtionen var för hävdaren. Han tryckte på den bokstavliga innebörden hos uttrycket urminnes: var det »immemorlale» så kunde ingen veta något om innehavets begynnelse och därför kunde heller mget klander riktas mot det. Borgmästarna Daniel Cameen och Michael Törne var också motståndare till Lindschiöld på denna punkt, även omTörne förfäder. Ville på detta man
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=