Averkan, arbete och väld 219 Somen kritik mot denna bild har en annan tolkning framförts, i Sverige framför allt av Söderberg och Jarriek. Tolkningen innebär att civiliscringsprocesscn snarare hängde samman med människors spontana och frivilliga aggressionskontroll, en kontroll som man ålade sig för att fungera bättre i ett mer differentierat ekonomiskt liv där samverkan blev allt viktigare. Problemet med denna tolkning är att den verkar utgå ifrån eien i mina ögon dubiösa premissen att det skulle hnnas ett »naturligt» behov av att få utlopp för aggressioner, som sedan kuvats genomsjälvinsikt och samverkan. Den tolkning jag skulle vilja föra fram är att det successivt förändrade och mindre våldspräglade beteendet under tidigmodern tid skulle kunna vara något, som sprang fram ur det snäva handlingsutrymme somuppstod i skärningspunkten mellan en gammal och en ny kulturell kod. Det är med andra ord inte bara den ovanifrån kommande betoningen av en ny slags orcining och självdisciplin, som bör betonas när man beskriver utvecklingen; man bör även lyfta fram den ännu kvardröjande och kulturellt betingade föreställningen om att var och en måste slå vakt om sin rätt. Kanske var det så att de motstridiga budskap, somsamexisterade under denna tid, påverkade människors handlingsramar och tvingade fram ett beteende som utgjorde en sorts kompromiss mellan det aktiva självförsvarets och den välordnade disciplinens mönster. Vinsterna med ett sådant synsätt förefaller mig vara åtminstone två. För det första undviker man att överbetona statens eller »överhetens» förmåga och medvetna vilja att ordna och omstrukturera samhället. Staten/överheten blir med ett sådant svnsätt bara halva förklaringen till processen. För det andra slipper man förutsätta att människor under äldre tider gav utlopp för en naturlig aggressivitet på ett sätt som vi inte gör. Förklaringsmodellen betonar i stället att det länge fanns ett starkt kulturellt tvång att bevaka sina rättigheter, vilket tvingade människor att bete sig på ett mycket tydligt sätt. Detta (över)tydliga beteende kunde så småningom komma att tolkas och uppfattas som okontrollerad aggressivitet, och som natur. Men det var snarare kultur, omän av annat slag och kanske äldre datum. Att »civiliseras» eller »disciplineras» var måhända inte en fråga om att byta ett naturligt och känslopräglat beteende mot ett kultiverat och kontrollerat uppträdancie, allt under överinseende av överheten eller av ens eget bättre jag. Ty människor gick inte in i denna omvandlingsprocess som i kulturell mening oskrivna blad, utan som bärare av en tidigare epoks rationalitet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=