218 Åverkan, cxrbete och våld na säga att den föreäntan om ett aktivt och ocftergivet bcteencic, som bevisligen fanns under 1600-talet, motverkades eller hölls i schack av en stark och växande betoning på det ordnade och icke våldsamma beteendet. I samtliga de mål, som diskuterats i det här kapitlet, har det nämligen handlat omett våld som var kopplat till ett försvar av den egna egendomen. Försvaret uppfattades som rättmätigt av den som utövat det, ja, som ett sätt att sätta gränser och förhindra att hävd utvecklades. Det var motparten som beskrev det som ett orättmätigt våld, något som gick alldeles för långt. Det tycks alltså ha funnits en ganska ömtålig balans mellan dessa båda krafter: plikten att försvara sig och sitt och ansvaret för att inte gå för långt och ta till självhjälp. Men om det är korrekt att uppfatta betoningen av ett ordnat beteende och betoningen av ett kraftfullt beteende som två starkt verksamma krafter under 1600-talet, måste det ha inneburit att det för dåtidens människor återstod ett relativt smalt område inom vilket man kunde agera. Var man alltför aktiv och påstndig i sitt försvar av sig själv och sm rätt, riskerade man att begå övertramp som av motpart eller domstol kunde rubriceras som olika slags ordningsbrott eller våldshandlingar. Var man å andra sidan alltför eftergiven och passiv, riskerade man att förlora sm rätt, och denna risk var större än man i förstone kanske vill tro just emedan hela ens varelse och beteende måste uttrycka en helgjuten försvarsvilja. Att vi i rättsmaterialet finner expheita utsagor om att man varit vaksam och klandrat och omatt man inte försvarat sig mer än vad man hade rätt till, tyder på att dessa båda föreställningar existerade och strukturerade människe^rs tänkande och beteende. Det är lättare att i källmaterialet se betoningen på ordning och disciplin, eftersom den avsatt explicita spår i formav förordningar, åtalskampanjer, etc. Det är svårare att se den andra sidan - betoningen av plikten att försvara sig själv och agera tydligt - eftersom den artikuleras mer sällan. I tidigare forskning är det därför främst den första faktorn som framhävts i diskussionen om den tidigmoderna perioden och den eventuella förekomsten av en disciplinerings- eller civihseringsprocess. Detta har i sin tur lett till en något olycklig överbetoning av statens roll. Man får lätt ett intryck av att den medvetna viljan c')ch förmågan att styra människor mot ett särskilt slags beteende var exceptionellt stor, att dåtida människor befann sig under hård press från en ny och starkare stat, och bara kunde anpassa sig - eller göra uppror.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=