Åverkan, arbete och våld 217 torp, som Sparre låtit uppföra på mark somWankyf ansåg tillhöra hans hemman. Sparre sade i sm inlaga att han först och främst opponerade sig mot våldet. Man bör, sade han, söka lag och inte egenvilligt börja självexekution. Eftersom han (Sparre) var i possession borde han få sitta trygg tills dom fallit. Det vore en skum sak omnågon genomvåldsverkan skulle tilltvinga sig possession av en sak oeh på så vis tillskansa sig benebeium processus. Sparre stödde sig alltså på de allmänna processförmåner, som jag redogjorde för i kapitel 4. Wankyf svarade då att det var Sparre som försökte bemäktiga del av hans hemman. Nu försökte han dessutomfå ett straff sig en utmätt över Wankyf, bara för att han sin »lagfångne egendom [försökt] till försvara». När Per Sparre gjorde honom »ofredig» beträffande åkergärdets laga possession, »så kunde han mget annat göra än in eontmenti nva kull sådan olaga åverkan.»'^"^ Hovrätten beslutade att en ny syn skulle företas. I åverkansmålet 1669 mellan kyrkoherde Treuderus och hans grannar i byarna Harstad, Siggebo och Bruskebo tillvitade kyrkoherden de senare att de hade gjort intrång, skada oeh förtret på prästbordets ägor. Omgrannen Bengt Nilssons handlingar använde Treuderus dessutom ord som våldsverkan, rån och injuricr. Bengt skulle bland annat ha manipulerat råstenar med berått mod. I inlagan från Uppsala konsistorium, som också hade intresse i saken, talades det om Bengt Nilssons åverkan. Men i samma skrift framkom det att Bengt Nilsson och hans medparter ansåg att området i fråga var en allmänning. De menade därför att det var Treuderus som stått för våld och åverkan, och att han ville förta dem deras gamla hävd. Själva ville de bara få fortsätta att njuta de ägor och utmarker somde av urminnes tider haft somdelar av sina hemman. Om det våld, som de påstods ha utövat, sade de att de inte ville ha något att göra med prästbordets gamla ägor, endast »vår urminnes hävd nödvändigt defendera och försvara.»'*'^ Även här fördes alltså försvarsplikten fram som en förklaring till de handlingar, som i motpartens ögon tedde sig somvåld. I ett tidigare kapitel betonade jag att plikten att försvara sig själv och sin rätt — en föreställning somtycks ha genomsyrat stora delar av det dåtida samhället - var något annat än den hämnd- och fejdplikt, som Otto Brunner och Ole Fenger beskrivit för medeltidens del. Vari skillnaden ligger kan nu preciseras något. Man skulle kun-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=