18 Jord, rätt och tradition ägare till all jord, från vilka all egendomsrätt kan härledas. Man har dessutom förutsatt att en ägares rätt är giltig intill dess att denne ägare genomett avtal samtycker till att överlåta den. Man förutsätter helt enkelt att det för alla fastigheter finns kontinuerliga ägarkedjor, som inte kan avbrytas utan bara förlängas i det oändliga. Men har dessa båda antaganden verkligen full giltighet för den tidigmoderna perioden? Fanns det då verkligen entydiga ägare till all jord i Sverige, och kunde dessa ägares rätt endast överlåtas genom explicita avtal (som försäljning och byte) eller genom arv? Hur påverkas våra begrepp omden dåtida äganderätten omvi i stället antar att ägarsituationen ofta kunde vara oklar, och att egendom kunde överges och i praktiken göras tillgänglig för ny ockupation och nedläggande av arbete? Vad får det för konsekvenser omvi tar möjligheten av s.k. utsläckande fång på allvar? Att man bör se den tidigmoderna perioden - och senmedeltiden - i detta l)us framstår som rimligt mot bakgrund av den bebyggelsehistoriska forskningens betoning av hur såväl ödeläggelse som nykolonisermg satte sin prägel på epoken. I det samnordiska ödegårdsprojektet stod inte ägoförhållandena 1 centrumför intresset, men de kom ändå att beröras. I projektets slutrapport finns t.ex. en rad påståenden omhur ägoförhållandena kom att gestalta sig efter den senmedeltida ödeläggelsen. Det påpekas att det i Norge förekomatt ödelagda gårdar återupptogs av den ursprunglige ägaren, medan det i Sverige 1 stället tycks ha varit vanligast att de åter-/nyupptagna gårdarna kom att betraktas som kronoegendom, även omenskilda projektmedlemmar redovisat en mer komplicerad bild.^ Ett annat påstående av betydelse för vår förståelse av hur ägoförhållandena gestaltade sig är att angränsande gårdar, byar eller städer, vilka inte avfolkades, ofta expanderade in på de ödelagda gårdarnas områden. Detta sägs också ha varit ett hinder för etablerandet av nya och självständiga gårdar; grannarna hade med tiden etablerat rätt att behålla jorden i fråga. Slutligen har Eva Österberg pekat på ett viktigt förhållande: att den svenska kronan uppmanade alla ägare till ödelagda skattegårdar att återuppta dem, och omså inte skedde menades de ha förverkat sin rätt. Egendomsrättigheter verkar således ha kunnat upphöra att gälla, om man inte utnyttjade dem (och fullgjorde de skyldigheter som var förknippade med dem).^ Dessa resultat är utomordentligt intressanta, och ger upphov till en rad följdfrågor. En sådan är hur det var möjligt att i det norska
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=