Hävdens orsakssammanhang 197 Det kunde alltså vara farligt att inte bevaka sin rätt. Klanderrätten var snarare ett klandertvång. Som vi såg i kapitel 5 och av Strauss’ framställning, präglade detta tvång inte bara människors ställning mom rättssfären utan lika mycket deras ställning inom den politiska sfären. Försvarsplikten framstår i själva verket som en underliggande förutsättning för hela det dåtida samhällslivet. Att man hnner fastighetsrättshga argument mom den politiska sfären, och statsrättshga argument inom den fastighetsrättshga sfären är i det perspektivet inte så förvånande. De går alla tillbaka på samma underliggande synsätt. Man kan därför uppfatta klanderbestämmelserna som något som pekar utanför jordabalkens mer begränsade sfär, och utanför den idag vedertagna uppfattningen av äganderättens innehåll. Man kan se dem som explicita detaljyttringar av mer allmänt omfattade föreställningar om hur människor skulle bete sig som samhällsvareiser. De skulle bete sig aktivt och offensivt, de skulle försvara sig själva och sm rätt. Framför allt skulle deras beteende kännetecknas av tydlighet^ så att de därigenom utsände klara oeh entydiga signaler till sin omgivning. Lite metaforiskt kan man säga att agerandet uppfattades som tecken^ vars innebörd omgivningen inte behövde tveka om. Detta blev särskilt viktigt när det gällde rättigheter och det är därför som vi ser så många uttryck för denna föreställning i rättsmaterialet. Ty rättigheter är abstrakta begrepp. Flur skall man veta att något abstrakt alls finns? I moderna samhällen konkretiserar och dokumenterar man i stor utsträckning med hjälp av skrifthghet. Fiar man ett papper på att man är rätt ägare och är det infört i fastighetsboken, så räcker det. Man behöver inte göra något mer. Man är inte beroende av att visa vaksamhet, vara en god arbetare eller väl integrerad i lokalsamhället. Men i det här aktuella samhället konkretiserade och manifesterade man rättigheter (och skyldigheter) bland annat med h)älp av människors yttre beteende. Ett beteende, som till omgivningen signalerade att personen menade sig ha en rätt, togs som konkret tecken på att det också förelåg en rätt. Ett eftergivet beteende eller tystnad var ett tecken på att man inte var beredd att försvara sin rätt och, därmed, som ett indicium för att rätten hade förfallit eller aldrig existerat. Man kan således uppfatta urminnes hävd oeh de regler och prmciper som beledsagade institutet som explicita detalj\ ttringar av mer
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=