194 Hävdens orsakssammcznhang En likartad argumentation anfördes i en tvist mellan fru Soha Stenbock och jungfru Märta Ribbing (1642). Saken gällde en äng, som under några års tid brukats under en av Märta Ribbings landbogårdar. Men den borde egentligen tillhöra Soha Stenbocks hemman, sades det, ty ängen hade upptagits av dem, som bott i det stenbockska Arnästorp och sedan under lång tid oklandrat hävdats därunder. Mot detta sade Märta Ribbing att hennes motpart upptagit och brukat ängen med »deras lov och minne». Varför sade hon så? När Soha Stenbock föregav att hävden varit oklandrad, antydde hon att familjen Ribbing varit ovaksam. För att bemöta detta påstående måste iVlärta Ribbing prestera en sannolik förklaring (som inte behöver ha varit konstruerad) till deras tystnad. Hon sade då att familjen Ribbing givit familjen Stenbocks åbor en begränsad rätt att rödja. Den föregivna förekomsten av en tillåtelse gjorde att motparten inte kunde låtsas som om den hävdat i okunskap om att det fanns en ägare med bättre rätt. Underrätten fann här, efter att ha åhört edsvurna vittnen, att ängen borde lyda under Arnästorp, varifrån den olagligen kommit.*^' Tvisten år 1686 mellan å ena sidan Gustaf Kurck och Georg Gyllensticrna, å andra sidan Nils Brahe gällde stadsgods somgått i arv. Brahe menade här att Kurcks och Gvllenstiernas klander var för gammalt, nämligen trettio år. Hovrätten konstaterade att alla tidsgränser förutsatte »laga titul», dvs. om ciet saknades laga fång fanns det heller ingen gräns för hur länge klander kunde föras fram. Men denna huvudprincip förutsatte uppenbarligen att cic klanderberättigade agerade så snart de hek vetskap omvad somskett. Om man, som i detta fall, faktiskt hade varit när\’arande vid arvsskiftet och tigit stilla, då hade man förlorat sin rätt och »äge den sc^m i handom haver». Genom denna försummelse hade påståendet att laga fång saknades förlorat sin vikt, ty »det som uti förvärvningstitulen i begynnelsen kan hava felat, är igenomen lång tids förlopp, och deras som det angår, stillatigande uppfyllt och lagligt gjort». Bristen på laga fång och laga uppbud saknade således betvdelse, om bördemän och arvingar samtyckt genom att tiga, eftersom uppbudsförfarandet var till för deras skull. I en tvist år 1684 mellan guvernör Lennart Ribbing och skattebönderna i Näsby om en utjord, stärktes böndernas sak av att Carl Carlsson Gyllenhielmaldrig talat på saken.I arvstvisten år 1685 mellan Axel Stålarm och Jacob Fleming påpekade hovrättspresidenten Gustaf Adolf De la Gardie att ingen var tvungen att »bruka
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=