Hävdens orsakssammanhang 193 terättigheter till Falkenberg, rättigheter vilka tyeks ha avsett ett område som gränsade till Gubbängstorpets ägor. I samband med den försäljningen hade bönderna visat köparen var rågången giek oeh »redhgen» betygat den. Vissa syner hade oekså gjorts. Vid ingen av dessa hade likväl efe berörda parterna klandrat familjen Skyttes innehav. Nu togs doek saken upp av Henrik Falkenberg, som hävdade att det aktuella området låg inomden mark, somhan köpt skatterättigheten till. Hovrättsreferenten avvisade doek detta anspråk, med hänvisning till försuttet klander. Det kunde inte, sade han, vara enligt lag att röra så gamla domar. När de åberopade synerna hölls, borde bönderna, somdå ägde skatterättigheterna, ha varit vaksamma. Han antog oekså att de verkligen hade varit det, men »i fel därav, imputeras försummelsen dem själva». Tankegången var såleeies att om Falkenberg eller, främst, hans fångesmän hade försummat att bevaka sin rätt till denna jord, så måste de skylla sig själva, för trätor skulle aldrig ändas om man tillät att gamla domar revs upp. Tydligt är hur ansvaret för att förhindra oönskade konsekvenser av besittningsförhållanden lades på omgivningen eller, mer exakt, på dem, somkunde ha egna intressen 1 saken. Att försummat klander innebar ett svårt underläge belyses av tvisten år 1687 mellan Fältviksborna i Nordingrå soeken och deras prost Christian Bozaeus.^° Saken gällde en hskehamn, somprosten ansåg vara del av »hans» egendom (dvs. prästgården) men som motparten ansåg vara deras, i kraft av urminnes hävd. Fältviksborna hade många argument för sin sak, men viktigast var att prosten (och hans föregångare i ämbetet) aldrig hade försökt klandra deras mångåriga bruk av hamnen. Detta var ett utomordentligt starkt argument, vilket prosten säkert insåg. För att vrida detta vapen ur böndernas händer var han tvungen att presentera en annan tolkning av det faktumatt han och hans föregångare tigit. Han hävdade nu att det funnits en överenskommelse mellan prostarna och bönderna om att de förra skulle få nyttja böndernas bete i utbyte mot att bönderna fick nyttja hamnen. Han hävdade sedan att den honom tillvitade tystnaden bevisade att en sådan (i övrigt obestyrkt) överenskommelse funnits, ty omden inte funnits, så skulle han ju naturligtvis ha klandrat bruket av hamnen. Detta något tveksamma sätt att argumentera för sin sak belyser väl hur viktigt det var att finna en, förhoppningsvis acceptabel, förklaring till varför man hade tigit stilla.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=