190 Hävdens orsakssammanhayjg Domarna tillmätte alltså behovet av jorden en viss vikt när de skulle slita tvister, men även parterna kunde ta upp denna aspekt. Ett intressant fall i sammanhanget är bördsrättsmålet 1652 mellan Staffan i Wada och Marcus Erichsson, där den förre skulle förklara för rätten varför han och hans släktingar inte tidigare klandrat Marcus innehav av ett hemman i Rasbo socken. Marcus var dessutom den tredje generationen som brukade hemmanet i fråga och kunde därför åberopa urminnes hävd. Staffan svarade här dels att de somåbott hemmanet alltid hade hävdat det väl, dels att han och hans släktingar var och en haft egna hemman och inte behövt det nu omtvistade.Det var alltså såväl omvårdnadsaspekten som behovsaspekten som lyftes fram, när han skulle försöka förklara varför man under så lång tid förtegat sin rätt. Denna gång misslyckades dock taktiken, och det var Marcus anspråk på urminnes hävd som vann. Att somdomare använda behovsargumentet kunde vara en smidig lösning, som var tillämpbar i åtminstone vissa fall och som upphävde konflikten mellan gårdarnas överlevnadsintressen och kronans finansiella intressen. Det var dessutom en praxis som kunde finna stöd i lagarnas och förordningarnas allmänna betoning av att samfällda resurser fick nyttjas efter husbehov men inte därutöver.^'^ Den var dock svår att använda om den berövade gården inte hade förbättrats så mycket att den klarade sig bra utan den borthävdade jorden. Det är svårt att säga något generellt om hur man dömde i sådana fall. Rent allmänt kvarstår dock intrvcket att en rätt intvyad urminnes hävd vann gehör, oberoende av om den andra gårdens brukare sade sig ha svårt att klara utlagorna utan den borthävdade jorden. Frågan kompliceras ju av att såväl de, somsade sig ha mist jord genom annans hävd, som kronan hade ett intresse av att säga att skatteunderlaget komi fara. Sådana yttranden blir därmed tendentiösa och besvärliga att bygga några slutsatser på. Omden positiva värderingen av urminnes hävd i jordtvister var något somgynnade eller missgynnade staten och dess skatteintressen är därför inget man kan ge ett entydigt svar på. I vissa fall gjorde den det, nämligen när det verkligen handlade omåtempptagande av helt ödelagd mark som annars skulle ha legat obrukad och öde. I andra fall gjorde den inte det.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=