188 Hävdens orsakssammanhang den till urminneshävd-tvisterna. Ett sådant inkräktande ledde till en diskrepans mellan skattebörda och skatteförmåga, på ett sätt som näppeligen överensstämde med intentionerna bakom hela systemet med hemmansbeskattnmg. Tanken med detta var ju att skatten skulle stå i strikt proportion till hemmanens och, därmed, hushållens förmåga, i stället för att som under medeltiden vara lösare kopplad till större grupper av människor/’-^ Hävd hotade att bryta sönder systemet, och det är därför som påståenden om att vara den som har betalat skatten, utan att ha fått åtnjuta jorden, dyker upp som ett partsargument i vissa urminneshävd-mål.^'^ När ödesmål, inkräktande och hävdeanspråk hotade att kullkasta den åsyftade balansen mellan förmåga och börda, hade domstolarna i princip tre olika alternativ att välja mellan. Man kunde låta jorden gå tillbaka till den berövade och behövande gården (dvs. underkänna hävdeanspråket); man kunde låta jorden bli kvar hos hävdaren; man kunde låta jorden bli kvar hos hävdaren men ställa krav på att dennes skatt skulle uppjusteras, för att på så vis ändå ge kronan del av den överflyttade jordens avkastning. Det sistnämnda alternativet var naturligtvis särskilt påkallat om den berövade gården blivit så svag att man tvingats godta att dess skatt förmedlades. När man således kan konstatera att domstolarna ofta godtog urminnes hävd, omden ansågs vederbörligen intygad och oklandrad, så kan man av detta mte dra några entydiga slutsatser beträffande hur sådana domar påverkade de statliga skatteintressena. Man måste se efter om dessa domar negativt påverkade skatteintäkterna från omkringliggande gårdar, samt om hävdarens gård i fortsättningen belädes med större skatt. En omständighet somär viktigatt notera i sammanhanget är hur pass ofta somhehovsargument komin i sådana tvister. Domstolarna kunde lägga en avgörande vikt vid vilken av de båda gårdarna som egentligen behövde den omtvistade jorden mest. Detta framgår av tillämpningen av 1677 års plakat mot skattskyldig jords delning och förminskande.^^ Detta plakat stadgade att all avsöndrad jord skulle återkallas till sitt ursprungliga hemman, utan att någon pekuniär ersättning skulle utgå, såvida inte urminnes hävd hade uppstått. Men av rättspraxis framgår att man kunde låta jord bli kvar hos den nye brukaren, även om det inte var urminnes hävd, om nämligen denne bedömdes behöva jorden bättre och om det hemman, från vilket jorden avsöndrats, hade förbättrats påtagligt och på så vis klarade sig bra ändå.^^
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=