186 Hävdens orsakssammanhang räckliga som beslutsunderlag, särskilt om tvisten inbegrep frälsehemman, somju inte alltid fanns utförligt redovisade i de centrala arkiven.Många transaktioner rapporterades aldrig till häradsrätten, eller först efter mycket lång tid; detta gällde inte minst arvsöverlåtelser. Inom adeln var man därför noga med att föra egna så kallade släktböcker, i vilka släktrelationer och potentiella arvsanspråk dokumenterades.^' Oklart formulerade medeltida fastebrev kunde fortfarande dyka upp i tvister. Kartor höll inte alltid tillräckligt hög kvalitet. Gränslinjer, som man sökte återfinna i landskapet, kunde vara skadade.'’- Till dessa skäl kommer ytterligare ett, nämligen att även om skriftliga dokument ibland företeddes så behöver det inte betyda att de spelade någon egentlig roll för de beslut som domarna fattade. Det går att peka på ett flertal fall ur dåtida rättspraxis, i vilka en person för med sig dokument somsedermera visar sig inte innehålla den information, som personen trott.Man kan undra om den, som inlade dokumentet, egentligen kunde läsa. Eller räknade man inte med att rättens ledamöter skulle kunna eller bry sig om att läsa? Måhända bevarade man ett minne av vad man en gång för länge sedan fått höra att texten sade, och detta minne uppfattades nu somdokumentets innehåll. Samma iakttagelse och tolkning har gjorts av Chris Wickham, om än för en mycket tidigare period. Denne har pekat på hur skriftliga dokument länge tycks ha behandlats som betydelsemättade eller magiska föremål, snarare än som informationsbärare, vars innehåll skulle granskas kritiskt av såväl motpart somdomstol.^"' Jag vill därför hävda att det är en blandning av minnesbaserad och skriftlig kultur som vi möter under 1600-talet, en blandning där skriftligheten förvisso tilltar men där dess brister ändå är uppenbara. Detta blir särskilt tydligt om man ser på praxis i urminneshävd-mål. Ty urminnes hävd var )u en sorts restpost, som hck tillgripas när skriftliga källor saknades eller när rågångarna i landskapet tycktes otillförlithga. Det är egentligen inte så konstigt att Olof Bärling i sitt förslag till ny jordabalk uttryckte en skepsis inför vissa typer av skriftliga dokument: »Nu kunna gamla brev i hävdegömma ligga. Komma de frami ljuset, då givs dem emot urminnes hävd inget vitsord. Samma lag vare, om jord[e]böcker, arvelotter och andra skrifter än urminnes åkommen är.»-^-'’ var ofullständiga, eller
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=