184 Hävdens orsakssammanhang ursprung och överensstämmelse med lagen skall vara ett (visst) problem ännu på 1600-talet? Om man dessutom betraktar den enorma mängd skriftliga handlingar, som producerats i samband med just hovrätternas verksamhet, kan det tyckas somomminnesbaserade uppgifter borde vara helt utan betydelse vid denna tidpunkt. Men här är det ett förhållande som man måste ha i åtanke, nämligen vilken information somfaktiskt fanns i fastebreven. Inger Larsson har påpekat att fastebrevet är en avancerad handling, som kräver att upprättaren bland annat kan göra begripliga lägesbeskrivningar^^ Detta är ett riktigt och viktigt påpekande. Det får dock inte leda till att man tror att de fastebrev, somupprättades efter det att MELL hade trätt i kraft, innehåller lägesbeskrivningar, som faktiskt har en sådan kvalitet att inga kompletterande upplysningar kunde behöva hämtas in. Tvärtom. Fastebrevens uppgifter omegendomens storlek och belägenhet var, vill jag påstå, ibland otillräckliga. Om man tittar på några av de äldsta bevarade fastebreven framgår detta med önskvärd tydlighet. I dessa brev anges nämligen jordens läge med hjälp av ett by- eller sockennamn. Jordens omfattning uttrycks som a) penning-, örtug- eller öresland, eller b) med hjälp av en pertinensformel, dvs. att det finns i brevet ospecificerade tillägor till fastigheten, eller c) med hänvisning till vad överlåtaren själv en gång erhållit eller med hänvisning till vad som av ålder legat till fastigheten. Som exempel på sådana formuleringar kan nämnas »så som han [överlåtaren] det samma gods ärvde»,"^’ »vilken jord jag [överlåtaren] lagligen ärvde efter Nicliss»,'^^ »samma gods som Karl hade förr av honom fått med lagligt skifte»,"^"^ »med alla tillägor inga undantagna»,"^^ »med allt det som härtill legat har av ålder».Genomgående är således att fastebrevens uppgifter hänvisar bakåt, till vad som skett tidigare (en annan transaktion) eller till hur det alltid har varit. Här måste det självfallet betonas att dessa uppgifter i många fall säkert var tillräckliga. Så länge som gårdar/hemman uppfattades som kvotdelar av en by, räckte det ju om handlingen talade om vilken by det rörde sig om och hur stor andelen var. Problemen uppstod när domarna skulle ta ställning till anspråk som gällde konkreta jordlotter och gränser, inte abstrakta andelar. Som vi har sett i det föregående var det just detta som var typiskt för urminneshävd-målen. När brev av detta slag användes för att slita en urminneshävdtvist, måste de därför kompletteras med muntliga uppgifter omvil-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=