Hävdens orsakssammanhang 183 Bevis- och beslutsproblematiken i en delvis minnesbaserad kultur En domare måste döma. Han kan inte två sina händer oeh förklara att han faktiskt inte vet vad han skall tro oeh göra. Han kan vidta närmare utredningar och uppmana parterna att ingå förlikning,-^^’ men om förlikningen misslyckas och om utredningen inte ger någon ny information, måste ciomaren ändå ciöma. Han befinner sig under beslutstvång och ciet påverkar hans beslutsfattande.^^ Han behöver ha något påtagligt faktumatt luta sig mot, helst något av parterna oberoende, och vid en jordtvist kan själva besittningsförhållandet vara ett sådant stöd. Han kan helt enkelt anta att besittaren har rått till jorden, ominget annat framkommer somtalar emc')t ett sådant antagande. Frånvaron av andra upplysningar gör att han tvingas förmoda att besittningsförhållandet år riktigt och bör skydcfas. Att låta sig vägledas av själva besittningsförhållandet har sin stora fördel däri att det är iakttagbart och tämligen entydigt. Det kan fastställas av vilken domare somhelst och förutsätter inte någon speciell lokal- eller personkännedom. Detta domarens predikament är förmodligen generellt, men det försvåras om samhället i fråga inte präglas av en viss typ av systematiseracf skriftlighet. Ju mer väsentlig information om besittnings- each ägoförhållanden som läggs i skriftliga dokument och i heltäckancic och lättillgängliga fastighetsregister, destea mer kan domaren hämta h)älp efärifrån och behöver inte vara hänvisaei till presumtioner om att besittaren har rått att vara besittare. Han kan på ett helt annat sått söka sanningen i de skriftliga dokumenten. Nu vet VI att skriftlighet vid ägotransaktioner påbjöds redan i Magnus Erikssons landslag (1350). Det regleracfes där vad häradshövdingen skulle säga vid själva egendomsöverlåtelsen, each att en skriftlig handling med en bestämd utformning samtidigt skulle upprättas, dvs. fastebrevet. Detta brev skulle innehålla parternas namn, egendomens storlek och belägenhet, uppgifter omköpesumman, dag och plats för transakticanen, samt vittnenas namn.-''^^ Påbud om skriftlighet i rättsliga sammanhang utgick även vid senare tillfällen. Ar 1541 föreskrev t.ex. Gustav Vasa, genc^m en ny tjänsteed för häradshövdingar och lagmän, att »klara register oeh domböcker» skulle föras över alla avdömda saker, liksom över utdömda sakören (det sistnämnda för att kunna kcnitrollera fogdarna). Är det då inte underligt att frågan ombesittningsförhållandenas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=