Hävdens orsakssammanhang 173 förändras. Han erinrade också om att varken Karl IX eller Gustav II Adolf lyckats uppnå att landslagens c'>rd - att konungen väljes i Sverige - ändrades. Lagens ord motsades därför av arvföreningen och av pra.xis. Trots detta fann drotsen, liksom de fyra hovrätterna, att en lagrevision vore olämplig, åtminstone för ögonblicket.^’ Detta exempel understryker ytterligare vilken symbolisk betydelse den gamla landslagen, med dess för dåtiden välkända formuleringar, måste anses ha haft. Det fanns en markerad respekt för lagen, sådan den alltidvarit, trots att lagens ord ibland avvek från gällande rätt på ett närmast uppseendeväckande sätt. Jag menar att detta förhållande har relevans när det gäller att förstå urminnes hävd. Auktoriteten hos jordabalken 1, och då framför allt tillägget i Kristoffers landslag, blev ett starkt trumfkort för den part som åberopade hävd. Hade urminnes hävd påvisats och intygats fanns det, enligt lagens ord, inget som kunde rubba den och vidare klander var förbjudet. Det fanns i och för sig andra ställen i samma landslag somkunde tas till intäkt för en annan praxis. JB 1 innehöll även formuleringen att det olagligt fångna måste återgå; detta hade kunnat användas om man ville underkänna påstådd hävd. Byggningabalken anvisade hur oskiftad mark skulle delas, och detta lagrumanfördes ofta av dem, somville skydda sig mot oönskade effekter av urminnes hävd. Icke desto mindre valde domarna ofta att tolka JB 1 på ett sätt, somgav urminnes hävd en stark ställning. De var påfallande bundna av detta lagrum, och inte minst av ordet »evar» i KrLL. De tycktes inte vilja diskutera lagens motsägelsefulla sidor. En dissertationsförfattare ansåg ju, somvi redan sett, att inskottet i Kristoffers landslag gjorts på grund av den förvirring somrått beträffande bygränserna på 1400-talet. Man hade då, menade han, helt enkelt bestämt att urminnes hävd skulle få gå före rår och rör. Författaren ställde däremot inte den kritiskt-reflexiva frågan varför inskottet gjorts i jordabalken, vilket givit upphov till motsägelser, och inte i bvggnlngabalken och i direkt anslutning till bestämmelserna om rår och rör.^ Även omvördnaden för landslagens ord således är en nödvändig förklaring till urminnes hävds starka ställning, så är den inte tillräcklig, eftersomden inte besvarar frågan varför man tog ställning för en viss lagtolkning mot en annan, som i och för sig också hade stöd i lagen. För att förstå varför man gjorde detta val, måste vi överväga övriga femorsaker.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=