172 Hävdens orsakssarnmanhewg (1) inställningen till landslagen; (2) lokalsamhällets roll i rättsskipningen; (3) inställningen till nedlagt arbete; (4) de praktiska förutsättningarna för att döma i jordtvister i ett samhälle, som ännu i hög grad präglades av en muntlig eller minnesbaserad kultur; (5) statens intresse av en stabil skatteuppbörd; samt slutligen (6) föreställningen omdet beteende, somman förväntade av samhällsmedlemmarna, åtminstone i rättsliga och politiska sammanhang. Jag vill understryka att det rör sig om en mångkausal förklaring. Man kan inte plocka ut en av de faktorer som jag här skall diskutera och säga att den ensam förklarar förhållandet att urminnes hävd hade en så stark ställning. Det är den specifika konstellationen av faktorer som är det väsentliga. Jag kommer därför att avsluta kapitlet med ett avsnitt om hur faktorernas inbördes samspel skall förstås. Inställningen till landslagen Eva Österberg har i flera sammanhang betonat den starka legalism, somtycks ha präglat människorna i det tidigmoderna Sverige, och pekat på italienaren Magalottis påstående att svenskarna så till den grad »älskar sma lagar och skulle icke lätt kunna tåla att se dem trampade under fötterna»."* I det föregående har jag c^ckså noterat flera exempel i tidigare forskning somrent allmänt stöder antagandet att den svenska landslagen åtnjöt stor auktoritet under 1500och 1600-talen. Möjligen kan man visa att vissa enskilda bestämmelser inte följdes till punkt och pricka, men att säga att landslagen som helhet saknade auktoritet och respekt måste anses missvisande.^ Det intressanta förhållandet är snarare att olika delar av samma lag kunde väga olika tungt i praxis, samtidigt somlagen som helhet åtnjöt stor auktoritet. Diskussioner i det svenska riksrådet från 1600-talet belvser hur stark oviljan mot att ändra i landslagen var, även om man i många fall kunde inse att den var »mörk» eller motsägelsefull. Ar 1664 uttrvcktes t.ex. stor tveksamhet inför förslaget att ändra i den lag, somalla svurit på. Kanslern Magnus Gabriel De la Gardie förordade visserligen lagrevision, men betonade starkt att det inte handlade om att äncira lagen, utan bara om att komplettera och förtydliga den. Drotsen Per Brahe motsatte sig dock sådana reformer och påminde om att under Karl IX:s tid hade ständerna motsatt sig en trvcknmg av lagen, eftersom de fruktat att den därigenom skulle
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=