166 Hävd i praxis och som strategi hade jorden. Resonemanget blir här mycket tentativt och förutsätter egentligen ingående kunskaper om dåtida personer och deras maktbaser, en kunskap som är svår att nå när det gäller bondebefolkningen. Men rent principiellt kan det inte vara fel att föra in sådana faktorer i diskussionen, ty hävdereglernas flexibilitet och domstolarnas över lag fria vägning av rättsargument tyder på att man måste leta efter en annan typ av maktmekanismer än (bara) den formella lagen. När man börjar granska jordtvisterna i detalj, hnner man då och då indikationer på att människors benägenhet att klandra eller bestyrka andras hävd faktiskt var beroende av personliga bindningar, beroende, fruktan, etc. I målet mellan Per Sparre och Niclas Wankyf 1685 gällde det för Wankyf att bevisa att jord, som nu brukades under Sparres hemman Åkerby, egentligen hörde till Wankyfs hemman Enstad. Det anfördes då att bonden som ägt Wankyfs hemman år 1630 inte dristat sig i aktion med lagföraren Johan Hansson (som genom en syn- och förlikningsdom tilldelat Åkerby jorden i fråga) för sin fattigdoms skull och av fruktan för denneP^ I målet mellan Anders Palmcrona och Maria Stengafvel fördes liknande synpunkter fram, sedan Stengafvels vittnen intygat att de aldrig hört något tidigare klander mot hennes innehav. Nej, det var väl inget att förvånas över, sade Palmcrona, eftersomgården före honom besuttits av en »sådan klemer», som varit så arm att han flera gånger behövt lita till fru Stengafvels hjälp. Med henne hade han då naturligt nog inte vågat ge sig i träta. Maria Stengafvel menades ha utnyttjat situationen och »gått att göra sig hävd emot en sådan enfaldig». Nu kan man givetvis inte ta dessa påståenden som oproblematiska beskrivningar av vad som verkligen ägt rum; Wankyf och Palmcrona hade ju ett uttalat intresse av att framställa saken till sin fördel. Men man kan ändå dra två slutsatser av deras berättelser. Varför sade egentligen Wankyf just detta i just denna situation? För det första måste han ha uppfattat det som viktigt för hans sak att förklara varför bonden inte opponerat sig mot det som skett, att förklara varför denne tigit (och därmed tyckts samtycka). Indirekt belyser berättelsen således vikten av att försvara sin rätt. För det andra visar berättelsen att Wankyf uppfattade det som rimligt att en domstol skulle tro på att just fruktan kunde få människor att avhålla sig från att klandra. Wankyf hyste uppfattningen att om rätten fick veta detta så skulle det påverka den i dess bedömning av 133
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=