Hävdi praxis och som strategi 163 Somjag utvecklat i ett annat sammanhang, var hävdereglerna inte det enda instrument, med vilket trygghet skapades på den dåtida »jordmarknaden». Det viktigaste medlet låg kanske i den kontroll som utövades av lokalt förankrade vittnen (fastar) i samband med själva fastighetsöverlåtelsen. Fastarnas lokalkunskap garanterade att innehavaren verkligen var i sin fulla rätt att sälja, och köparen kunde därför känna sig någorlunda säker på att köpet inte skulle komma att klandras sedan lång tid förflutit.Men om transaktionen kommit till stånd och det trots fastarnas när\’^aro restes klander efter lång tid, då blev de oklara och flexibla hävdetiderna ett problcm för köparna. En tydligare uppfattning om hur jordmarknaden egentligen fungerade och om vad som låg i hävdebegreppet får vi, om vi tar fasta på hävdetidernas flexibla karaktär. Jag skall här börja med att anföra några exempel. I ett mål år 1687 mellan CG Wrangels sterbhus och fru Ebba Grips arvingar hade wrangelska sidan uppenbarligen missat den tjuguåriga preskriptionstiden.'"- Men man måste, som referenten påpekade, ha kunskap om en sak för att kunna bevaka sm rätt, och Wrangel hade haft så mycket att göra. Visserligen borde en domare alltid akta sig för att tillåta klander på gamla domar, men han borde å andra sidan besinna sitt ansvar för att hjälpa den, som kunde bevisa sig ha tagit skada till mer än hälften.'--^ Nu skulle man ju kunna misstänka att bedömningen av detta mål påverkades av den framträdande roll, somWrangel mtagit i samhället. Det finns dock andra exempel på att man töjt på hävdetiderna, när så befunnits lämpligt, och det även när det gällde mindre prominenta personers 1617 behandlade t.ex. hovrätten Jöns Nilssons i Idingstad sak. Jöns hade egentligen försummat att momnatt och år söka återett hemman i Asunda härad, i vilket konungen nu blivit invist. Men, fann rätten, det fanns »vissa skäl» för denna underlåtelsc, varför saken skulle tas upp igen.'-'’ På liknande sätt resonerade man år 1686 i målet mellan Per Matsson i Fräbro och Anders Olofsson i Oskarby, Tierps socken. Då Per Matsson tre gånger fått uppbud och laga stånd på jorden, kunde det »primo intuito» tyckas att Anders Olofsson inte längre hade någon makt att lösa in sin jord igen. Men, fortsatte referenten, »när jag besinnar hur Per Matsson tvärt emot Guds bud med allehanda konstgrepp sökt sig denna sin nästas lilla egendomatt tillvälla»,så tycktes dessa skäl väga lätt. Då vägde det tyngre att Anders Olofsson hade så hte jord 124 ratt. vinna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=