Hävd i praxis och som strategi 161 da egendom på grund av urminnes hävd. Häradsrätt, lagmansrätt och hovrätt fann eiock alla att det inte skäligen kunde kallas urminnes hävd, varför Enebys ägor nu skulle skiftas enligt kunglig skogsordnmg och BB 32. Det tredje fallet där hävdeanspråket underkändes var tvisten 1665 mellan Bengt Skytte och Ebba Willman, där saken (somredan kommenterats utförligt) gällde möjligheten att genomdriva ett skifte inom byn Broby mot Skyttes hävd och uttalade vilja,'med hänvisning till att jordinnehav och örestal inte stämde överens. Referenten var här benägen att godta hävdeanspråket. Han tryckte på att något samtycke till att mäta om byns jord inte fanns, vilket krävdes i BB 4. Han menade också att Willman inte förmått bevisa att några gamla målstenar flyttats, och att grannarna måste kunna visa sig ha samma öre och örtug somSkytte för att få rättelse. Slutligen menade han att Willmans gårdar själva varit vållande till att de inte hade några torp under sig."^ Hovrättsmajoriteten dömde dock till Willmans fördel. Det fjärde fallet var tvisten 1673 mellan Gustaf Rosenhane och Knut Kurck, som gällde värdet av Kurcks rågångar kontra Rosenhanes påstådda hävd. Här redovisades inga utförliga domskäl till varför Kurck vann. Det är dock möjligt att hovrätten tog intryck av hans argumentation, där betoning lades vid argument som att urminnes hävd gjorde alla gränser meningslösa och att olagligt fånget trots allt alltid borde vara såsomofånget. Det femte fallet var tvisten 1675 mellan Margareta Sparre och de skattejordsägande i Näs. Saken gällde rätten till ett område. Näslandet och Radön (i Grödinge socken), på vilket Margareta Sparre gjorde urminneshävd-anspråk. Hovrätten fann dock, liksom tidigare häradsrätten, att hon inte förmått visa något laga fång eller någon urminnes hävd enligt JB 1, KB 4, 4§ eller BB 6. Hennes motpart hade bland annat Ifrågasatt det intyg omhävden som hon lagt fram.'"' Med stöd av kungliga plakatet 1673 mot skatte- och kronohemmans delande och förminskande dömde hovrätten att de omtvistade ägorna skulle återföras till bönderna i Näs. Det sjätte fallet var målet 1679 mellan Margareta Wallenstedt och bönderna i Hogsla by, Sorunda socken. Sakfrågan var parallell med den i målet Skytte/Willman, och referentens resonemang skall behandlas mer utförligt i kapitel 9. Redan här kan det dock sägas att frånvaron av godtagbara vittnesmål samt betoningen av BB:s bestämmelser spelade stor roll för målets utgång.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=