160 Hävd i praxis och S0777 strategi gen att båda parter stödde sig på urminnes hävd. Av de 47 fallen i kolumn 1 innehöll 12 urminneshävd-anspråk från båda sidor."' Att domen innebar ett godtagande av hävd kan därför innebära två olika saker. Det kunde handla om att godta båda parternas hävd: här fastslogs ett slags traditionellt nyttjandeförhållande, där båda parter grundade sin rätt på det faktum att de av hävd brukat det omtvistade objektet på ett visst sätt, vilket inte uteslöt den andra Men det kunde också - och detta var vanligare - 112 partens ratt. handla omatt en parts urminnes hävd godtogs på bekostnad av den andra partens. Vid en närmare genomläsning av de senare fallen framgår att parterna lade in olika innebörder i uttrycket urminnes hävd. Den ena menade sig ha enskild äganderätt till området på grund av urminnes hävd, medan den andra menade att hävden »av urminnes tider» varit gemensam, här omtvå helt olikartade anspråk, där den förra parten bvggde på JB 1 och den senare på olika lagrumi BB. Den förra menade att han ensam hade att råda över den omtvistade resursen och att åtgärder såsom syn och skifte var uteslutna; den senare menade å sin sida att marken skulle fortsätta att brukas gemensamt (»klöv om klöv och yx om yx») eller att den skulle göras enskild genom ett formellt skifte. Som regel var det den, vars hävd var enskild och grundade sig på JB 1, som fick sin hävd godtagen. Det fanns således en stark benägenhet att godta anspråk grundade på urminnes hävd. De sex mål, i vilka hovrätten trots allt underkände hävdeanspråket, får därmed ett särskilt intresse. Varför dömde man som man gjorde i just dessa fall? I målet 1648 mellan Åke Oxenstierna och Olavus Laurelius gällde saken hägnader och nybyggen som uppförts på den så kallade Brunnby brink (1 Brännkyrka socken). Oxenstierna menade att området av urminnes hävd vant del av hans sätesgård Ärsta och därmed enskild egendom. Motparten hävdade i stället att marken hävdats samfällt av urminnes tider. Såväl lagmansrätten som hovrätten fann här, efter hörande av vittnen, att inhägnaderna gjorts så sent som 1627, på oskiftad mark och utan föregående laga dom, varför de måste rivas ned. 113 Trots likheterna 1 ordvalet rörde det sig I målet 1655 mellan Mats Jönssons arvingar i Eneby (Danderyds skeppslag och socken) och Svante Baner gällde saken torp, som Gustaf Baner menades ha gjort på oskiftad skog i strid med BB 32.'" Svante Banér menade i stället att området var hans enskil-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=