Hävd i praxis och som strategi 157 som senare gått förlorat.Klart är oekså att man slog an strängar somerinrar omden medeltida föreställningen omatt det gamla rent definitionsmässigt måste anses vara rätt.'^’ Aven om dessa åsikter inte vann gehör hos kungamakten, så tycks dock vissa adelsrepresentanter ha börjat leva som om de i praktiken hade dessa rättigheter. Fler exempel kan anföras. På Riddarhuset opponerade sig (1635) t.ex. släkten Cruus till Harfwila, Edby och Frösåker emot att Cruusarna till Elghammar sade sig vara av äldre släkt och familj, fastän de bara kommit under konung Kristoffers regeringstid; det senare menades framgå av Doktor Messenii släktbok. Cruus till Harfwila hade däremot vapen och släkt som var urminnes. 1650-talet betonade adeln i riksdagen att rikets förnämsta ämbeten länge och av urminnes besuttits av ridderskapet och adeln.Sveriges rike och inbyggare framställdes, i samma sammanhang, somett fritt folk och stånd av urminnes tider. I detta sammanhang bör man erinra sig de mycket betydande skillnader som faktiskt förelåg mellan s.k. gammalt frälse och nytt frälse. Det senare, som uppstått efter Norrköpings riksdag 1604, innebar att besittningsskyddet och dispositionsrätten gjordes mycket mer begränsade än vad som var fallet för det gamla frälset. Man hade t.ex. inte rätt att sälja nytt frälse utan kungligt tillstånd, inte heller kunde man låta barnen dela på sådan jord efter ens död. Som Margareta Revera visat, eftersträvade Magnus Gabriel De la Gardie att skaffa sig så mycket gammalt frälse sommöjligt, just för att slippa drabbas av de nämnda begränsningarna.Dessa förhållanden utgör en viktig bakgrund till hur urminneshävd-anspråk användes av adeln under 1600-talet, eftersom de visar att intresset för att beskriva jordinnehav som urminnes inte bara bottnade i en irrationell vördnad för det somvar gammalt; nej, det gamla (frälset) var faktiskt mycket bättre, eftersom de rättigheter och förmåner som ingick i detta rättighetsknippe var mycket mer omfattande än vad somvar fallet för det nva frälset. Dessa användningar av uttryck som »urminnes» och »av ålder», med de därav följande töjningarna av innebörd och referensområde, påminner om de förändringar i bördsrättebegreppet, vilka Christer Winberg påvisat för )ust 1600-talet. I båda fallen var det främst adeln som stod för dessa förskjutningar. För att göra släktens rätt till jorden mer exklusiv förde adeln fram ett mycket mer omfattande släktbegrepp än vad somtidigare tycks ha vant allmänt 104 På
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=