152 Hävd i praxis och som strategi Dessa vittnen hade aldrig hört om någon ägogräns. Siöblads vittnen intygade däremot att det skulle hnnas en gräns mellan Arnö och Flättna och att denna skulle gå tvärs över Prästemon. Till den del av Prästemon, som således tillkomArnö, ansåg Siöblad sig ha urminnes hävd. Sparre, som menade att någon delning inte skett, yrkade nu på att delning skulle göras i enlighet med byggningabalkens föreskrifter, dvs. området skulle förses med rå och rör med ledning av vars och ens öre och örtug. Siöblad motsatte sig delning, med hänvisning till att urminnes hävd inte kunde kväljas. Parterna hade alltså olika uppfattningar omsakförhållandet: var skogen redan delad eller inte? Ffär aktualiserades återigen motsättningen mellan jordabalken och byggningabalken i landslagen. Om skogen var delad och Siöblad kunde visa sig ha laga fång (i formav urminnes hävd) till den ena delen, så hade Sparre ingen rätt alls till det området. Omskogen ciäremot inte var delad, skulle en eventuellt kommande delning kunna leda till att Sparre tilldelades det, som Siöblad nu hade. Dessutom kunde Sparre redan nu komma mec4 synpunkter på hur Siöblad brukade skogen. Och det var här somden egentliga orsaken till osämjan tycks ha legat: i bruket av skogen. Det framkom nämligen att Siöblads inblandning i såväl denna tvist som en tvist med en annan granne (Johan Appelgren på Branthäll) hade att göra med det sätt, på vilket han utnyttjade skogen. Folket på Arnö hade uppenbarligen huggit timmer och plankvirke i den omtvistade skogen och sedan fört materialet till tre namngivna personer i Nyköping. Siöblad hade, enligt ett vittnesmål, nekat sin motparts ombud att komma och besiktiga den plats, där träden huggits.*'' En av Arnös åbor hade dessutom huggit ved på det som ansågs vara granngården Branthälls domäner och fått veden beslagtagen av Branthälls dåvarancie ägare.Siöblads motpart yttrade här att Siöblad inte haft godsen mycket mer än tio år men redan »förer sådana pretentioner som aldng någon ägande därtill före htanom haver sig understått att göra, eller någon sin tillbudit.»^^ Det förefaller alltså som om tvisten hade sin upprinnelse i det faktumatt Siöblad och hans underlvdande behandlacie skoeen som ^ O smenskilda egendom för att kunna hugga ned större mängder träd och sedan sälja dem i den närbelägna staden. Det förefaller också somomdetta agerande var nytt och inte stämde överens med hur innehavare tidigare hade agerat. Ett sådant agerande vore också olagligt, omSparre hade rätt i att skogen var odelad. Ännu odelad
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=