150 Hävd i praxis och som strategi praxis att detta faktiskt var mycket viktigt, eftersom svårtolkade situationer annars kunde uppstå. Kanske hade Schtittehielm rätt, men det blev mycket besvärligare att göra det sannolikt på grund av det avbrott i hävden som ägt rum. Men Schiittehielm fick stöd av människor i lokalsamhället. En Erik Matsson i Sörby intygade att hans far sagt honom att ängen alltid legat enskilt till skattegården, medan frälsegården aldrig hade hävdat, hägnat, eller dess nedanföre liggande fiskevatten »stängt, och katsoställe brukat».Erik Matssons uttalande är intressant eftersom det på ett så konkret sätt beskriver vad som för honom låg i begreppet enskild: det handlade omatt hela byn inte varit delaktig i de nyttigheter och skyldigheter, som var förknippade med ängen. Detta kan i sin tur säga något om hur man uppfattade att marken inombyaskiftet normalt sett brukades, dvs. att man delade på rättigheter och skyldigheter. Även om landslagens byggningaintrycket av att det bara fanns två sorters mark (precis somBielke hävdade), så antyder ändå Erik Matssons vittnesmål och Schiittehielms argumentation att det i praxis, i byarnas faktiska brukningsorgamsation, kunde göras ytterligare differentieringar beroende på vem som faktiskt brukade och hävdade de konkreta lotterna. Hovrätten stadfäste också häradsrättens dom, dvs. Schtittehielms urminnes hävd godtogs. Ett likartat mål hade behandlats sex år tidigare (1665).^^ Den gången stod tvisten mellan riksrådet Bengt Skytte, som åberopade urminnes hävd till den jord han hade i byn Broby, och fru Ebba Willman, som ville att en jordmätning skulle ske eftersom hennes båda gårdar i Broby hade för lite jord. Willman intog alltså samma position somWrede, och Sparre samma position somSchuttehielm. Willman sade att mellan bygrannar rådde liksomen »societas» i jorden, och tomt var åkers moder, åker ängs och äng skogs. Men, fortsatte hon, nu »kan lätteligen igenom den ena grannens fattigdom och hemmanets ödeläggande, och den andras förmögenhet eller giru, något ock av den andras åker eller äng så småningom tagas». Därför var det inte mer är skäligt att sådant borde rättas till med tomterna somledning. Tomterna var nämligen den allra äldsta och vissaste jordeboken, och vad hävd beträffade, så gällde den inte inombyar.^^ Mot detta androg Skytte att urminnes hävd var ett laga fång enligt Sveriges lag, och den fick inte kväljas. Lagen talar i allmänna ordalag, sade han och pekade på ordet »evar» i JB 1, KrLL. Urmmbalk nog gav 74
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=