Hävd 1 praxis och som strategi 149 var samfälld byamark och att byggningabalkens regler därför skulle gälla. Ingen hävd gäller i byamål, sade han, och den somhar intagit för mycket av byägorna har förgjort sitt arbete och skall böta tre mark. Den som tillfogats orätt (dvs. Wrede) borde i stället ges vitsord att skifta. Att Märta Fleming inte klandrat i tid bereadde på att hon så länge varit helt uppslukad av en annan ägotvist. Påståendet att Wrede också skulle ha en enskild äng föll på sin egen orimlighet; den äng Schiittehielm hade i åtanke var mycket mindre värd än den äng Schiittehielmsjälv brukade, trots att Schiittehielm hade ett men Wrede två hemman i byn. Hur skulle Schiittehielm med rätta kunna ha en äng som var större än hans byamål? Bielke menade också att motpartens tal om att det var mark utom byaskiftet i sig bevisade att det måste vara utmark, som föll under reglerna i BB 32. Bielke menade alltså att Schiittehielms tal var absurt. Det fanns bara två sorters mark: åkrar och ängar somlåg i byaskiftet (inägor), samt utmark som låg utom byaskiftet men som också var del av byns ägor (eftersomden omgavs av byns rågång). Den senare marken hek man inte överutnyttja, t.ex. genom att göra enskilda intagor. Schiittehielms argumentation förutsatte i stället att han tänkte sig att det fanns tre sorters mark: jorden i byaskiftet, som kunde omfördelas med stöd i lagens skiftesbestämmelser, utmarken, samt enskilda ägolotter, sominte kunde delas upp genomskifte. Att den tredje kategorin skulle hnnas bottnade i tolkningen av JB 1. Exakt hur han tänkte sig att denna tredje kategori uppstått är oklart. En möjlighet är att han menade att ängen vant enskild sedan tiden före byarnas upprättande. En annan och kanske mer plausibel tolkning är att ängen vid något tillfälle, som nu glömts bort, brutits ut ur bysamfälhgheten. Det är intressant att se hur frånvaron av klander (från Märta Flemings sida) dök upp i det här fallet, liksom i så många andra urminneshävd-mål. Det är också påfallande hur människors yttre beteende spelade en stor roll för det rättsliga beslutsfattandet. Som Schiittehielmsjälv framhöll, hade bondens försummelser och vanhävd givit upphov till en situation där marken såg Ht som om den vore utmark. När sedan Schiittehielmförsökte återuppta hävden av ängen, tolkades detta av omgivningen, eller åtminstone av Sten Bielke, som att det handlade om ett nytt och rättsvidngt besittningstagande. Den lärda diskursen betonade ju, som vi sett, att hävd måste vara kontinuerlig för att vara oomtvistlig. Här ser vi i T")
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=