146 Hävd i praxis och sorn strategi och att den inneburit att Mellinge (där Gabriel Oxenstierna ägde en del) »skola bliva vid sin gamla hävd emot vilken dom intet appellerat är». Detta följdes av okvädande parterna emellan, och en gärdesgård höggs ned. Vid ett senare tillfälle komså saken åter upp, och nu var det en delägare i Görla, Per Banér, som protesterade över den gärdesgård som Mellinge satt upp. Görlaborna hade av ålder haft fädrev och mulbete tillhopa med Mellinge. Det svarades att sådant skett med sämja och enighet, men sedan nu träta uppstått hade allt sambruk gått omintet. Dessa båda mål belyser ytterligare en viktig aspekt av den oklarhet i ägoförhållandena somjag redan pekat på som en förutsättning för hävdens stora användningsområde. Medan föregående avsnitt handlade om oklarhet beträffande var gränsen egentligen gick, handlar det här om oklarhet beträffande om det alls fanns någon gräns. I Bollnäs-målet ansåg Olofs grannar att vattendraget och notvarpen var i gemensam ägo, och att Olofs familj saknade rätt att behandla den senare som sin enskilda egendom. I det andra målet ansåg Mellinge att betesmarken var uppdelad, varför de var i sm fulla rätt att sätta upp gärdesgård; sambruket hade baserat sig på en mer tillfällig överenskommelse sominte innebar att marken blev de båda byarnas gemensamma egendom. Görla krävde däremot att somtidigare få nyttja betesmarken med samma rätt somMellinge. Det vi ser är å ena sidan en uppfattning omägogemenskap grundad på sedvana (»av ålder»), å andra sidan en uppfattning om enskild egendom grundadpå hävd. Både hävd och sedvana byggde på tanken att det som fungerat under lång tid inte skulle rubbas. Här komalltså dessa båda likartade argument att hamna i motsatsställning till varandra på ett mycket intressant sätt. Det vi måste observera är att hävden användes för att slå vakt omden föregivet enskilda egendomen. Innan vi går närmare mpå vad detta innebar skall ytterligare tre fall (från hovrätten) anföras. Ar 1683 behandlade hovrätten ett mål mellan Nils Brahe och jordägarna i Tibble by (Per Sparre och Johan Hansson). Osämjan mellan parterna hade uppstått sedan Johan Hansson huggit ett parti tallved på skogen mellan Tibble och Karby, och Nils Brahes fogde beslagtagit veden. Nils Brahe hävdade att skogen var odelad men han ville nu, efter det inträffade, att den skulle delas. Tibbies jordägare ansåg däremot att största delen av skogen redan var »mtagen och med gärde begripen» samt att de hade urminnes hävd på sin del. När målet nådde hovrätten sade Brahe, som förlorat i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=