144 Hävd i praxis och som strategi Tre gamla personer intygade att Jorden »alltid» legat under Åketorp. Truls återkom med påståendet att det han under så lång tid hade hävdat nu inte kunde kväljas - en tydlig referens till Kristoffers landslag, JB 1. Åketorpsbonden förklarade återigen att han åtskilliga gånger hade klandrat jorden, och det hade även hans före- o gångare på Aketorp. Underrättsdomen blev att Åketorpsbonden skulle få tillbaka jorden i Karum. Som främsta skäl till beslutet angavs att »ingen urminnes eller trolig hävd» bevisats. Man hänvisade också till det förhållande att jorden inte visats vara lagligen kommen till Karås, och pekade på att Truls hade kvar en annan utjord.^^ Målet 1644 ger också inblick i hur förhållandevis betydelselösa skriftliga dokument kunde vara. Här försökte Truls i och för sig använda dokument, men de visade sig inte innehålla den information som han skulle ha behövt. Men det för domen avgörande var att urminnes hävd mte kunde göras trolig, och det berodde i sin tur på att Truls inte hck uppbackning av lokalsamhällets gamla och förmodat initierade personer - något som delvis kan ha berott på hans position som fogde. Truls motpart argumenterade också kraftfullt för att Truls innehav inte varit oklandrat, dvs. för att han och hans föregångare alltid bevakat sin rätt till Karumsjorden. De hade tydligt visat att de mte ansåg att Hemming och hans svärson hade rätt till den. Rätten poängterade slutligen behovsprincipen: Truls hade tillräckligt mycket jord och behövde inte detta gärde. Det var samma tankegång som i Fågleviksbornas argumentation mot grannarna i Brunn. Den möter oss även i andra hävcfemål,^' liksom1 1600-talets skogsordnmgar. När Truls Persson tillträdde egendomen efter sina svärföräldrar var han beroende av att de gav honom korrekt information angående den jord somhan hade rätt till. Att han inte var ensamomatt vara beroende av muntliga upplysningar om var gränserna gick mellan olika ägoenheter visas av många jordtvister. Flera av dessa belägger hur landbönefer, utan att vara formella ägare, kunde få ett oväntat stort inflytande över hur rättssituationen tolkades. Ett exempel erbjuder tvisten mellan doktor Wallius och Olof Erikssc^n i Rickberga, Vendels socken (1634). Wallius klagade här över att Olof tillvällat sig ett ängsstycke, somborde lyda till hans egendom Kättsboo. Men Olof svarade att ängsstycket låg på allmänningen och inte under Kättsboo. Wallius hade, enligt Olof, fått missledande information av sin åbc").^'
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=