Hävd I praxis och somstrategi 135 slag på den omtvistade marken under en tid då den legat öde eller på annat sått oförsvarad. Låt oss till att börja med se på målet mellan bönderna i Lingarö, Tuna socken, och major Johan Blanck. Blanck, som hade adlats 1650, slog sig två år senare ned på sitt ärvda hemman Lingared.-^' Omkring år 1655 drog han så sina båda grannar, Olof Svensson och Per Andersson i Lingarö, inför råtta. Blanck gjorde nämligen anspråk på en del av grannarnas Innehav och kunde uppvisa ett fastebrev från 1406, somhan menade tillhört en förfader och som berörde Lingarö. I häradsrätten kom Blanck att tilldömas två trecåjedelar av grannarnas mark i byn, trots att de hade urminnes hävd. Hovrätten återinsatte dock bönderna i deras gamla besittningar, trots att det egentligen var alldeles för sent (fatahetiden hade runnit ut). Referenten Thegner menade dock att häradshövdingen hade dömt ifrån dem deras genc^m urminnes hävd lagfångna jord, och att de inte skulle drabbas cfärför att de av okunnighet inte appellerat i tid.-^“ I ett brev till hovrätten framförde Blanck sin tolkning av hur denna urminnes hävd kunnat uppstå. Han sade att bönderna visst inte hade en laglig hävd enligt JB 1, utan att de i stället flyttat in sma råmärken på annans bolstad och därigenom brutit mot BB 27 och KB 28.^-^ Han menade att under en tid hade hela hans hemman brukats av grannarna i byn. Dessa hade utan lov avhänt gården olika ångsstycken. Han pekade också på de utsädesuppgifter, som fanns i hans gamla dombrev, vilka skulle visa hur stor andel i byn han måste anses ha. Blancks brev belyser därmed två viktiga förhållanden. Dels var det svårt att bevisa hur stor andel man hade i sin by; här fick utsädesuppgifter tillgripas, medan man i andra fall stödde sig på skatten.-’"* Dels antogs hävden ha sin upprinnelse i en period, då en gård eller en by inte kunnat bevaka sina rättigheter och då andra följaktligen passat på att ta för sig av den obevakade jorden. Det sista påståendet möter vi även i tvisten mellan Nils Brahe och Tibble jordägande (år 1683). Ett vittne berättade här att Karby, som var Brahes gård, för långe sedan legat öde, och att Tibbies invånare då kunnat få hävd på det omtvistacic området. Motparten svarade att ödesmålet mte kunde skada Tibbies hävd, ty det hade ålegat Karby att klancira den innan den blev urminnes.På samma sått förhöll det sig i målet mellan hustrurna Elin Andersdotter och Kerstin Persdotter i Ekeby, Stigtomta socken, och landshöveiing Erik Sparre (år 1685). Ekebyborna åberopade bl. a. »gammal, fast
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=