Hävd i praxis och som strategi 133 Situationen var alltså den att Lars hade en utjord i Eriks by, oeh Erik menade att det i stället var han som borde ha en utjord i Lars by. Mot dessa anspråk anförde Lars att jorden i Lund tillkom honomeftersomden alltid hade stått uppförd på honomi jordeboken, av ålder hade brukats somdel av hans hemman oeh han därför oekså fått betala skatt för den. Till )orden i Drälinge menade han sig ha urminnes hävd. När denna sak sköts till häradsrätten svarade den att den mte kunde förstå annat än att de båda åborna »i förtiden legat med varandra, sig bägge i så måtto till bättre fördel oeh lägenhet, igenom vilket tillfälle skattebonden i Drälinge haver kommit till de två örtugland i sin bolby som nu ovanbemälta kronohemman påfört är, såsom ock inte dess mindre sedan, när kronohemmanet hade öde varit (vilket esomoftast hänt är) sig tillvellat de två örtugar i Lund gärdet somdärför utgivna vore.»"^’ Rätten konstaterade att Erik alltid hade betalat skatt för jorden 1 Drälinge men att Ears inte kunde visa hur han hade kommit i besittning av den. Domen blev att Erik skulle återfå jorden i Drälinge gärde, »som för honom en så lång tid haver borta varit», medan Ears skulle behålla jorden i Lunds gärde. Rättens tolkning av situationen var alltså den, att bönderna i Drälinge oeh Lund vid något tidigare tillfälle kommit på idén att byta utjordar med varandra för att få sm mark bättre arronderad. Någon förändring hade dock inte vidtagits i kronans jordeböcker, som fortfarande sade att Lundabonden hade en utjord i Drälinge och vice versa. Sedan hade kronogården ödelagts, och då hade skattebonden åter lagt beslag på sin gamla utjord i Lund. Målet belyser )ust de mer finstilta förskjutningar i ägostrukturen, vilka jag efterlyste i kapitel l och som inte skulle kunna fångas in genom en metod som studerar gårdsbeståndet på mer aggregerad nivå. Här fanns förvisso en kronogård som ödelagts, sedan åter tagits i bruk, och som nu erlade skatt. Allt detta kan ses i ett kameralt material. Parallellt med detta försiggick dock en annan process: en angränsande skattegård lade beslag på mark och sökte sedan skydda sin rätt till marken genom att hänvisa till urminnes hävd. Andra mål belyser samma process, mer eller mindre tydligt. År 1638 anmälde nämndemannen Nils i Sladan att salig Olof Eriksson tagit en vret från kronohemmanet i Hållen, när det låg öde, och lagt den till sitt. Det sades nu att vreten åter skulle brukas till krono-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=