132 Hävd i praxis och som strategi saker: dels omhur deras egen, personliga rätt uppstått, dels omhur en rätt uppstått för den större gemenskap, i vilken de ingick. Det ligger nära till hands att tolka rättens yttranden i målet omAnders Eriksson i Berga, Rasbo socken, på detta sätt. Anders hustrus rätt hade uppstått genom ett byte eller ett arv från hennes far, men ängen i fråga tillhörde Uggestad gård eller by genom urminnes hävd. De fall där man talade om jord som skulle vara »arve och urminnes hävd» tycks också bli mer begripliga om man tänker sig att »arve» syftade på individens rätt men »urminnes» på släktens rätt. Det var det starkaste argumentet att, som Nils Bielke respektive Gabriel Gustafsson Oxenstierna, kunna hänvisa till arv före arv, och i slutändan urminnes hävd. Så betraktat talade man i dessa om karaktären hos hela ägarkedjarv. såväl om kedjans senaste länk (personen själv) som omkedjans styrka, längd och förankring i ett bortglömt förflutet.-'* Hur mångtydiga och svårtolkade många rättsfall än kan vara så visar de ändå att urminnes hävd hade två olika innebörder, som dock hela tiden tenderade att glida över i varandra. A ena sidan betecknade urminnes hävd ett besittningsförhållande, som faktiskt pågått så länge att dess ursprung glömts bort. Ett sådant betraktades somett laga fång av juristerna, av skäl somframgick i kapitel 4. Det var, bokstavligt talat, ett allmänt accepterat besittningsförhållande som för sin legitimitet var beroende av sin höga ålder. A andra sidan blev urminnes hävd en mycket utsträckt variant av den laga hävden, eftersomdenna sällan tycks ha tillämpats.-"’ I parternas argumentation kombinerades därför urminnes hävd ofta med något av de vanliga fången. Urminnes hävd i betydelsen laga fång gav legitimitet åt urminnes hävd i betvdelsen hävdetid, men ibland blandades dessa båda betydelser samman och de lite egenartade argumenten om»dubbelt laga fång» uppstod. fall Vid bruk av oförsvarade eller ödelagda marker År 1634 kärade kronobonden Erik Larsson i Lund, Vendels socken, mot skattebonden Lars Kielbjörnsson i Drälinge omtvå utjordar. Den ena låg i Lunds gärde men brukades av Lars. Erik menade att Lars inte hade »samma jord med någon lag fångat». Den andra jorden låg i Drälinge gärde, och Erik uppvisade här ett utdrag av jordeboken som visade att han borde ha denna utjord i stället för Lars.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=