Hävd i praxis och som strategi 125 somgäller stadsjord. Detta styrker vad somsades i kapitel 3, nämligen att urminnes hävd lättast bör ha uppkommit inomoeh mellan byarna. Inombyarna saknades vid denna tid någon egentlig fastighetsindelning, och om någon gård stod utan ägare en tid kunde oklara situationer uppstå. I städerna hade man i stället en striktare fastighetsindelning och dessutomen högre grad av bcbyggclsckontmuitct. I en mening är det kanske inte sä förvånande att vi finner att sä mänga ur adelsståndet var aktiva i dessa tvister. Hovrätten var ju första instans för mål mellan adelsmän, och det gör att hovrättsmaterialet rent allmänt ger fler belägg för adligt agerande inför rätta än vad underrätterna gör. Skulle man begränsa sig till häradsrättsnivän är det sannolikt att man främst skulle hitta bönder, som var involverade i mäl omurminnes hävd, och dä skulle man kanske fä intrycket att sådana mäl bottnade i för bönder typiska föreställningar om rätt till egendom. Tabellen visar att man i alla fall inte utan vidare kan dra en sådan slutsats. Adelsmän kunde också grunda sina rättsanspråk pä JB 1 och urminnes hävd. A andra sidan kan man inte utesluta att det bakomvissa mäl, där adelsmän var inblandade som formella parter, dolde sig motsättningar mellan bönder. Det finns nämligen flera exempel i materialet pä att tvister, som involverade adelsmän i deras egenskap av jordägare, hade sin upprinnelse i stridigheter mellan dessa adelsmäns bönder om hur marken skulle nyttjas, om var viktiga gränser gick, etc.-’’ När jag säger att samhällets toppar också kunde använda sig av strategin att åberopa urminnes hävd, skall detta därför inte tolkas som att alla hävdtvister, i vilka riksråd uppträdde som part, också hade initierats av riksråden själva. Man kan mycket väl tänka sig att tvister om urminnes hävd ibland uppstod som Interna bondetvister, och i den meningen bottnade i de inblandade böndernas föreställningar om vad som var mitt och ditt, rätt och rimligt. När de skulle ageras ut och lösas inför rätta, mäste dock deras herrar, de formella jordägarna, föra ordet. I sädana situationer var det inte adelsmännen fjärran att åberopa urminnes hävd, särskilt inte om detta rättsanspråk fick starkt gehör hos domarna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=