6. Hävd i praxis och som strategi 1600-talets svenska jurister satte in urminnes hävd i ett system av rättsregler oeh rättsprinciper, inomvilket besittning var ett nyckelbegrepp. De arbetade med att definiera urminnes hävd och slå fast när den kunde och, framför allt, när den inte kunde tillämpas. De sökte moraliskt hållbara argument för det faktum att man, med Rålambs ord, kunde »igenom bruk av annans ägor tillägna sig äganderätt».' Men hur man ville avgränsa begrepp som urminnes hävd och besittning är en sak; en helt annan är i vad mån människor brukade begreppen på detta sätt. Begreppen hade trots allt inte en för alltid fastslagen Innebörd, och de lagrum, på vilka man byggde, var delvis oklara eller självmotsägande. Inte minst viktigt var det att ordet hävd i vardagsspråket då - som nu - hade flera betydelseskikt. Om dissertationsförfattarna främst identifierade det med latinska begrepp sompossessio eller praescriptio, så kunde det också ses som liktydigt med gott bruk och omvårdnad, eller med tradition och sedvana. Här skapades utrymme för olika tolkningar. Dessutom fanns det olika uppfattningar omi vilka situationer somhävd skulle godtas. Rålamb ville exempelvis inte acceptera hävdeanspråk i skog, eftersom skog som regel var odelad och därför först borde skiftas enligt byggningabalkens regler, innan den kunde bli föremål för individuella rättsanspråk. Icke desto mindre förekomdet bevisligen att hävdeanspråk till resurser somskog eller fiskevatten både restes och hade framgång.’ Urminnes hävd användes således »fel», och )ust denna användning är viktig att kartlägga. I det här kapitlet kommer vi därför främst att se på hävdeargument utifrån parternas perspektiv. Det är hur parterna argumenterar som står i centrum för intresset, och just det faktum att man använde hävdeargumentet på olika sätt leder till att målmassan blir något heterogen. Vissa mål utgör klara och tydliga exempel på att urminnes hävd användes för att resa ägoanspråk på ett objekt som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=