118 Rättsföreställningar i det senare 1600-talets politiska debatt kronan var principiellt viktigt. Det innebar ett tydligt avsteg ifrån tidigare förhållanden, då hävdeanspråk med framgång kunnat riktas mot kronan.^® I 1617 års adelsprivilegier hade det markerats att adelns »urminnes rättigheter» skulle respekteras.^^ I fallet mellan Carl Andersson och Karin Månesköld (1664) hade ju hovrätten godtagit att hävd uppstått varigenomkronans rätt förfallit, eftersom dess befallningsmän haft 68 år på sig att klandra hennes innehav.^° I Karl IX;s lagförslag talades det om hur lång tid som krävdes för att hävd mot kronan skulle uppstå.^' På motsvarande sätt hade kronan brukat motivera vissa av sina anspråk gentemot det övriga samhället genom att hänvisa till urminnes hävd eller till åldersargument i någon annan form. När Uppsala öd nämndes i landslagens konungabalk, användes samma formulering som sedan skulle komma att gälla som allmän definition av vad urminnes hävd var: »...Uppsala öd eller så gamla kronans gods, att ingen minns eller av sanne sago vet, huru det först har kommit under henne.»^^ Vid 1655 års riksdag definierades vissa av kronans rättigheter till fast egendom genom åldersargument. Det talades om kronans »urminnes huvudfisken», om kronans enskilda parker, med »där av ålder lydandes» lägenheter, omängar, som »av ålder ha legat, varit brukade» till kronans stallstat, om lägenheter och pertinentier som »av ålder» lytt till slotts-, kungsoch ladugårdar.^^ Som C WU Kuylenstierna visat, motiverades också kronans regalrättsliga anspråk på allmänningar under sent 1600-tal med urminnes hävd, vilken ansågs ha bevisats (eller bekräftats?) genomdet s.k. Helgeandsholmsbeslutet 1282.^'* Principen att hävd (och andra civilrättsliga regler) bara skulle gälla mellan enskilda innebar att en tydligare skiljelinje nu drogs upp mellan staten och resten av samhället, mellan de regler, som gällde enskilda sinsemellan, och de regler, somgällde mellan staten och de enskilda.^^ Staten kunde aldrig förlora sin rätt, hur lång tid som än hade förlupit och hur tysta statens representanter än hade varit. Kronans jordinnehav skulle hädanefter vara fullständigt tryggt och orubbligt; det var en tanke somäven manifesterade sig i fixeringen av de tre jordnaturerna i samband med indelningsverkets införande. Principen att hävd inte gällde mot kronan innebar också att man vid affärer med staten erhöll full säkerhet bara om man kunde visa på en (korrekt genomfört) transaktion. Detta måste ha varit en mycket viktig signal som rimligtvis bör ha påverkat samhällsmedlemmarnas agerande i framtiden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=