Rättsföreställningar i det senare 1600-talets politiska debatt 113 färdiga kopior ur kungens arkiv och kansli, »så ock med andra lagliga och rättmätiga bevis sin rättighet och laga fång försvara».-*’ Stadgan berörde också den ganska vanliga situationen att den ursprunglige donatarien sålt, bytt bort eller genom arv överlåtit sin donation till någon annan. Lagen stadgade här att överlåtaren hade hemulsansvar mot dem han avyttrat till, omnämligen någon annan skulle göra anspråk på att vara rätt ägare.Denna bestämmelse var högaktuell vid båda reduktionerna, eftersom det kronan gjorde anspråk på var just att vara rätt ägare. I 1655 års reduktionsstadga hade man dock nämnt att säljare kunde förhandla bort hemulsplikten, och det skulle respekteras enligt principen förord bryter lag. I 1682 års stadga nämncies inget om en sådan möjlighet.-^ Det riksdagspolitiska spelet kring reduktionsbeslutet 1680 är väl känt. Sven A Nilsson har betonat de ekonomiska följder som de olika sätten att lösa den statshnansiella krisen (reduktion eller kontribution) skulle få för olika delar av adeln, och hur detta påverkade processen framtill reduktionsbeslutet.-^ Här skall jag i stället ta upp några av de rättsargument som användes av adel och allmoge, för att underkänna respektive rättfärdiga reduktion - argument, som också de utgör exempel på att man appellerade till föreställningen ombevisbördans fördelning eller till idén att ett besittningsförhållande som klandrats alcirig kunde accepteras som rättsenligt. Allmogen hade vid 1680 års riksdag inlämnat en skrivelse angående reduktionen. Man anförde här en lång rad skäl för varför det vore i hög grad befogat att genomföra en sådan åtgärd. Således började man med att åberopa Gamla testamentet (Hesekiel 46:17), konungabalken 2 och 4, riksrådseden och besluten 1544 och 1560. Man anförde också som argument att alla stånd var skyldiga att delta i rikets försörjning, att böndernas resurser var uttömda, att det kunde bli problematt försörja en arvfurste, etc. Tolfte punkten 1 framställningen skall observeras särskilt. Allmogen sade här: »Att dc goda herrar, som sålunda emot all naturlig rätt oeh billighet kronans gods besitta, hava ej heller någon hävd eller laga titul på sin possession, eftersom Riksens ständer alltid därpå klandrat ha.»-’° Här appellerade allmogen till föreställningen att en besittning måste vara oklandrad under en viss tid för att bli kvalificerad att räknas som välfången egentiom. Det var också så som Stiernhöök hade argumenterat för böndernas rätt gentemot kronan. Någon hävd hade mtc kunnat uppstå )ust emedan rikets ständer visat vak27
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=