112 Rättsföreställningar i det senare 1600-talets politiska debatt intressant. Som vi redan sett, ansågs en besittare allmänt ha rätt till jordens avkastning, dvs. till de räntor somutföll från godsen. Han borde då, om han var rätt besittare, ha alla räntor. Här drog man alltså en sorts omvänd slutsats: av det faktum att någon faktiskt inte uppburit samtliga räntor slöt man sig till att denne inte kunde anses ha varit i fullkomlig possession av godset i fråga. Vid adelns diskussioner av denna problematik påpekades bland annat att det fanns fall, då någon visserligen fått expectansbrev oeh hade kunnat sitta i possession sedan länge, om det inte hade varit för »vederparts illvilja». Det handlade alltså om situationer, då besittningen sedan lång tid förvägrades den, som hade expectansbrev, av någon annan privatperson, som saknade rätt till godset (kanske därför att hans rätt blivit för gammal). I sådana fall skulle reduktionsstadgans regler, som i mångt oeh mycket anslöt sig till principen ombesittarens förmåner, missgynna dessa icke-besittare. Skulle en så olyckligt lottad person verkligen inte få njuta sm expectans till godo, frågades det på Riddarhuset.-- Detta visar med önskvärd tydlighet hur viktigt det var att vara i fullkomlig possession av jord, eftersomavsaknad av besittning försatte personen i en sämre situation, både i ekonomiskt av^seende (rätten till räntorna) och i tvistesituationer. Ar 1682 utfärdades så en ny reduktionsstadga. Denna var mveket mer korthuggen än den, som utfärdats tjugusju år tidigare, och den kan sägas avvika mer från de då gängse principerna ombesittarens skydd, hans befrielse från bevisbörda, etc. Inledningsvis fastslogs att stadgan syftade till rikets nytta.Det fastslogs vidare att varje donatarie var förpliktad att inomen viss tid visa sina skäl och skriftligen inlägga »vad han eljest kunde hava att förebringa». Kungen uttryckte också sin förmodan att var och en, somåberopade köp, donation eller byte och fått flera varningar av reduktionskollegiet, redan lämnat in sina brev och dokument.-"^ Även 1655 års stadga hade ju ålagt adeln att samarbeta så till vida att dess representanter frivilligt skulle visa upp sina åtkomsthandlingar, men som vi sett lades sedan viss bevisbörda på de reduktionsansvariga. 1682 fanns mga sådana modifieringar eller nyanser. Den nya stadgan tog också upp fallet då åtkomsthandlingarna förkommit genom någon olycka. Till skillnad mot 1655 års stadga tillät man nu inte att besittaren i dessa fall skulle antas ha rätt Intill dess motsatsen kunnat bevisas. I stället meddelades det kort att personer som befann sig i en sådan situation kunde få hämta sann-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=