Rättsföreställningar i det senare 1600-talets politiska debatt 111 hade besittaren presumtionen lör sig omåtkomsthandlingarna förkommit genom någon olyeka. Det enda somkrävdes var att donatarierna frivilligt skulle lämna m sma åtkomsthandlingar, men på detta till synes modesta krav reagerade adeln kraftigt. Reaktionen måste förstås utifrån adelns hederseodex i kombination med den symboliska innebörd, somtyeks ha lagts i bevisbördefrågan. Att ha bevisbördan uppfattades sannolikt som ett ifrågasättande av ens heder oeh därmed som en svår skymf.'‘^ De ovan återgivna orden om att privilegierna befriade dem från bevisbördan skall kanske därför inte tolkas så bokstavligt. Vad man menade var möjligen att privilegiernas andemening var ett vaktslående omadelns samhällsställning och heder. Kravet på att uppvisa åtkomsthandlingar ifrågasatte dess heder och därmed innebar det, indirekt, ett åsidosättande av privilegierna. Ett annat parti av reduktionsstadgan handlade om s.k. expectans- eller caduc-rättigheter, vilka givits bort sedan 6 november 1632. Här skildes å ena sidan mellan dem, somtryggt skulle få förbh 1 possession av de innehavda godsen, och dem, vars expeetansbrev förklarades vara kraftlösa. Till den förra kategorin räknades de, som antingen »nått hävd och possession» på gods givits bort genom expeetansbrev före Karl X Gustavs trontillträde eller kommit »i fullkomlig possession» av godset genom en övercnskommclse med föregående innehavare före Karl X Gustavs trontillträde. Till den senare kategorin räknades de, somvisserligen hade expeetansbrev från tiden före trontillträdet men som inte kommit i »verklig possession och hävd», eller somi kraft av expectansbrevet visserligen uppburit ovissa men inte vissa räntor av godset, eller somunder Karl XGustavs regeringstid satt sig i possession av ett gods utan uttrycklig tillåtelse. Det man försökte göra i denna del av reduktionsstadgan var att dehmera var gränsen skulle gå mellan »rätt besittning» och »orätt besittning». Det var alltså ett försök att i denna speciella situation dra upp en gräns, somrättssystemet kontinuerligt arbetade med att upprätthålla. Till den senare kategorin fördes alltså de, som hade besittning men inget tillstånd, och de, som hade någon rättsgrund (expeetansbrev) men ingen besittning. Slutligen räknade man dem, som hade uppburit ovissa men inte vissa räntor, till denna kategori. Deras donation ansågs utan kraft, då de inte »suttit i possession» eller, med rikskanslerns ord, då de bara kommit »in partem possessionis» (i partiell besittning).^' Detta övervägande är särskilt som lagligcn
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=