110 Rättsföreställningar i det senare 1600-talets politiska debatt Denna bestämmelse väckte opposition, när adeln fick ta ställning till reduktionsstadgan på förslagsstadiet. Tre invändningar fördes fram.'^ För det första var man emot den tidsgräns, somföreslogs (man föredrog 1632 i stället för 1604). För det andra menade man att det vore svårt att hitta relevanta dokument efter så lång tid, helst sommånga gods hade hunnit gå i arvsskifte, byte, etc. För det tredje hävdade man att ridderskapets privilegier i punkt 13 innehöll följande formulering (vilken återgavs inomcitationstecken i protokollet): »den som sitter i possession, har bevis nog på sin sida, till dess något annat kan honomövertygas.»'"* Lite senare framföreies också åsikten att den föreslagna bestämmelsen skulle »invertera» processen; »onus probationis [bevisbördan] kommer därmed in på den, somdock privilegierna därför befria».'^ Det har sitt givna intresse att här jämföra med punkt 13 i de åberopade adelsprivilegierna (av år 1617). Flär stod nämligen; »Och därför vill vi icke tillstädja att någon något intrång ske och tillfogas skall, utan att var och en må njuta den jord och egendom som han med laga fång besitter, allt intill dess honomnågot med laga dom ifrånvinnas kan, alldeles som lag förmår.»'*’ Som framgår, sägs här inget uttryckligt om att bevisbördan skall falla på den, somifrågasätter besittningsförhållandets rättmätighet. Det är de vanliga formuleringarna omlaga fång och laga domsom används.'^ Det adeln gjorde vid riksdagsdebatten 1655 var dock knappast att medvetet förfalska innebörden hos privilegierna. Dåremot står det klart att man gjorde en preciserande tolkning av den aktuella punkten, en tolkning sombyggde på den i hovrätten gängse principen om bevisbördans fördelning. Denna tolkning var naturligtvis till klar förmån för de adliga donatarierna, eftersom den innebar att kronan skulle tvingas bevisa att cie saknade rätt att vara i besittning av godsen. Vid riksdagsdebatten 1686 återkom argumentet att privilegiernas innebörd var att adeln definitionsmässigt skulle betraktas somhon^efideipossessores}^ Det som är lite märkligt i sammanhanget är, som jag redan nämnt, att 1655 års reduktionsstadga egentligen anpassade sig till principen ombesittarens förmåner i ganska hög utsträckning. Det sades t.ex. att omöverlåtelsen baserade sig på ett köp, ålåg det kronans representant att visa om köpeskilling erlagts eller ej. Likaså
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=