Rättsföreställningar i det senare 1600-talets politiska debatt 108 finns det anledning att se närmare på (delar av) den politiska debatten och de argument, somanfördes där. Vi vet sedan tidigare att olika samhällsgrupper slog vakt omsin förmenta rätt till gott besittningsskydd under 1600-talet, och att de gjorde detta genomatt säga att trygg besittning borgade för en varsam förvaltning av jorden. Detta menades i sin tur gvnna landet som helhet." Som forskningen visat, förfäktade vissa adelsgrupperingar en speciell, statsfinansiell teori, somsade att kronans inkomster främst borde bestå av indirekta skatter i formav pengar. Dess naturaskattsavkastandc gods kunde därför med fördel överlåtas på adeln, eftersom privatpersoner brukade jorden bättre och landets välstånd därmed ökade.' Samma argument användes dock även av de övriga stånden för att bevisa att landet uppodlades bäst av självägande bönder: »ty naturligt är att var och en aktar och sköter mera omsitt eget än en annans».^ Vad man i denna forskning främst uppmärksammat är de storskaliga, ekonomiska effekter, följa betona hur i synnerhet adeln tryckte på de juridiskt bindande konsekvenserna av själva besittnmgsförhållandet. Främst gällde det besittarens rätt att fritas från bevisbördan. Under delar av 1600-talet minskade kronans innehav av fastigheter och skatteintäkter genom att monarkerna på olika villkor överlät jord till adeln. Denna förläningspolitik fick betydande statsfinansiella konsekvenser, och ledde så småningom fram till besluten omreduktion, först den s.k. fjärdepartsreduktionen under Karl X Gustavs regering (1655) och sedan den stora reduktionen under Karl XI:s regering (1680). Dessa båda kontroversiella beslut syftade till att kronan skulle återfå stora delar av den tidigare bortförlånade jorden. Karl XI:s reduktion var också verkningsfull i det att den lade grunden för ett nytt och mer effektivt sätt att finansiera landets försvar."’ Det är att märka att männen bakom båda dessa omfattande åtgärder visserligen kunde åberopa sig på lag, när de ville återkalla den bortförlänta jorden, men att denna lag inte var entydig. Konungabalken i landslagen stadgade nämligen (KB 3) att konungen mte fick »minska kronans rätt för annan konung; gör någon det, då har den konung som följer efter rätt att med lagens hjälp återtaga det, om han kan.»^ Denna passus kunde nämligen uppfattas som stående i motsatsställning till vad som följde i en senare fioek som enligt aefelsprogrammet skulle av att adeln fick besitta godsen. Mindre vikt har lagts vid att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=