Besittning och hävd i normoch lärd diskurs 103 I valet mellan att skydda rätt ägare och aktuell hävdare valde man alltså den senare, bland annat med hänvisning till den förres försummelse och den scnares legitima krav på besittningsskydd (vilket delvis hängde samman med hans nedlagda arbete och omvårdnad). Det var just det valet som man vid 1800-talets början åter skulle diskutera och då en viktig remissinstans - juridiska fakulteten i Uppsala - skulle markera att man inte borde gynna hävdaren vid skifte. Om hävdaren i 1600-talets diskurs tenderade att likställas med rätt besittare eller ägare, så kom han i 1800-talsfakultetens vttrande att snarare ses som en inkräktare. Men argumenten var förvånansvärt likartade i båda fallen: det man ville uppnå var »rolig possession», så att var och en visste vad somvar hans och han därmed kunde känna sig trygg att förbättra och investera, vilket til s)'vende og sidst skulle gynna det allmänna. Således kan samma ideologiska argument - värdet av trygga besittningsförhållanden - användas både för att slå vakt omden närvarande hävdarens rätt och för att skydda den frånvarande ägarens rätt. Därför är det inte heller tillräckligt att peka på dessa explicita argument när man vill förklara varför man kunde komma fram till helt olika slutsatser beträffande hävdarens ställning. Här måste tre viktiga spår följas upp, nämligen (1) betydelsen av att kunna få slut på oändliga tvister, (2) betydelsen av att ägare själva försvarar sin rätt, samt (3) värdet av nedlagt arbete. Slutord Att man inom den lärda diskursen således associerade hävd med besittning, och att besittning dessutom var något man gärna slog vakt om(genomprocessuella och ekonomiska förmåner) ger oss en möjlig delförklaring till det förhållande som utpekades mot slutet av kapitel 3: att urminnes hävd uppfattades som något orubbligt, trots de problem ett sådant synsätt kunde ge upphov till. Ty om hävd sågs som en formav possessio, hek den en viss draghjälp från de principer som förbands med besittningen. När man åberopade hävd, kunde man därför appellera till bland jurister omhuldade idéer omhur besittaren skulle skyddas. I fråga omurminnes hävd kunde man dessutom stödja sig på det faktumatt den omnämndes i JB 1, efter de laga fången men på ett sätt somkunde tolkas somatt den också var ett slags laga fång. Som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=