100 Besittning och hävd i normoch lärd diskurs I den principiella diskussionen om hävd (i kapitel 2) sades det att hävderegler innebär att rättssystemet efter en tid förflyttar beskyddet från rätt ägare till faktisk innehavare. Man låter den senare sitta kvar »i rolig possession» och upphör helt att beakta den förres intressen. 1600-talets diskussion om urminnes hävd ger ett gott exempel på denna gradvisa överflyttning av rättsskyddet, från en frånvarande ägare till en närvarande innehavare. Diskussionen visar också hur man för sig själv motiverade detta vägval. En central tanke var att samhället, det allmänna, gynnas av att människor tar väl vara på sin egendom, och att det är de, som visar omsorg och vaksamhet, som skall komma i åtnjutande av rättsskydd. Människors konkreta beteende tillmättes alltså stor vikt i dessa sammanhang. Den somlade ned arbete på egendomen vann därigenomen starkare ställning; den som å andra sidan var försumlig, som inte vårdade eller som inte ens bevakade det somvar hans, försvagade sin ställning. Vad vi ser framför oss är ett system, där en rätt kan förklinga och en annan rätt tillta. Att man hade en sådan konstruktion har uppenbarligen att göra med föreställningen om hur en människa kan förväntas agera i förhållande till sin egendom: vårdande och vaksamt. Det är således ingen slump att en av dissertationerna definierade hävd som ett »med aktsamhet» förbundet innehav. Inte heller är det en slump att själva ordet hävd, förutominnehav och preskription, också betydde (och betyder) »god omvårdnad». Det finns helt klart ett inslag av tanken att den, som tar väl hand om något, också skall ha rätt till det. Omsorgen och det nedlagda arbetet kommer in som något i sig rättsgrundande. När man i en dissertation diskuterade frågan huruvida urminnes hävd skulle gå före rå och rör, så angavs bland annat följande somskäl till hävdens försprång: om man inte skulle erkänna hävden, skulle de efterkommande mycket ofta förlora egendom, som genomförfädernas arbete och flit förvärvats. Dessa tankegångar framskymtade också i förberedelsematerialet inför Karl IX:s lagförslag och inför 1640 års lagkommission. I det förra påpekades att det ofta hände, att någon i god tro och på lagligt sätt komi besittning av något objekt, men att det senare visade sig att den somsålt inte varit rätt ägare. Det vore förvisso inte rättvist mot den rätte ägaren, om han inte fick upprättelse, men det vore inte heller rättvist om besittaren nu skulle berövas det han hade förvärvat. Dessutom skulle resultatet bli att alla, som förvär-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=