83 frigivning efter halva strafftiden för de fångar somvisat säkra bevis på sin bättring.’^ Åandra sidan skulle fängelsestraffet kunna förlängas omdet bedömdes »otvivelaktigt, att samhället genom en straffånges frigivning sättes i fara och fången ofelbarligen återfaller i brottet».'^ Kongressen 1857 ville emellertid inte godta Mittermaiers individualpreventiva tankar utan stannade efter livlig diskussion i intetsägande resolutioner, något somkanske var signifikativt, eftersomden första vågens internationellapenitentiärmöten upphörde efter 1857d^ För några decennier begränsades straffrätten till dogmatikens begreppsapparat och systematik. 1840- och 50-talets västerländska kriminalpolitiska debatt var väl känd för ledande politiska kretsar i Sverige. På uppdrag av den socialpolitiskt intresserade Oscar I deltog svenska delegater vid alla tre kongresserna.*^ Samtidigt utgjorde översättningar från utländska, inte minst tyska, tidskrifter en viktig del av det straffrättsliga materialet i det av justitierådet Schmidt utgivnaJuridiskt arkif, där Mittermaier i nästan varje nummer gav omfattande aktuella komparativa översikter, bland annat omidé- och lagutveckling rörande åtgärder mot ungdomsbrottslingar.20 Hans ryktbarhet framgår av lagutskottets uttalandevid riksdagen 1862/63 rörande den nya strafflagen, då Mittermaier hyllades som Tysklands »förnämste nu levande kriminalist».^* En av de svenska delegaterna 1857, Carl Olof Brink, visade i en utförlig och personligt hållen rapport att förslagen inte klingade främmande för svenska öron. Så konstaterade han att Mittermaiers idéer omtidsobestämd förlängning av strafftiden stämde väl överens med reglerna i 1846 års lösdriveriförordning, vilka gav landshövding rätt att efter strafftiden häkta och hålla kvar en brottsling, somansågs vara »synnerligen vådlig» för den allmänna säkerheten.22 Närheten mellan utlandets kriminalpolitiska diskussion och 1840-talets svenska debatt kring »den sociala frågan» styrks också av Brinks association till en propå av K. Maj:t 1846 omsärskilda anstalter för brottsliga och lösdrivande barn liksom till den statliga Fångstyrelsens yttrande 1850 ombehovet av uppTeeters 1946 s. 219. Brink 1859 s. 45-46. Mittermaier 1859-60 s. 221, 227. Teeters 1946 s. 210. Radzinowicz 1991 s. 16. Med hänvisning till sin »Berättelse omEnglands Fattigvård och Straffanstalter» (1853) s. 116 och 117, och till upplysningar underhand ställde sig Brink kallsinnig till den engelska formen av villkorlig frigivning. Brink 1859 s. 45-47, 49—50. Wines enligt Teeters 1946 s. 196 och i deras efterföljd Radzinowicz 1991, s. 16. Enligt Häthén 1990 s. 56-57 (med ref. till Frommel 1987 s. 82-83) ska Mittermaiers ryktbarhet ha avklingat märkbart omkring 1850. De fyra svenskarna 1846, »magister» Huss, »magister» Wikström, revisionsskreteraren Netzel och greve E. Sparre redovisas i Juridiskt Arkif, utgifvet av C. Schmidt, Bd. 19 s. 48. 1857 deltog förutomNetzel och Sparre även kammarherrarna Mörner och E. von Stockenström. Brink 1859 s. 48. I de sista årgångarna svarade Mittermaier ensamför de straffrättsliga artiklarna. Häthén 1990 s. 231. LU 1862/63: 35: 7. Se även Oscar 1840 s. VI. -- Brink 1859 s. 46-47. Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga angående förswarslöse och till allmänt arbete förfallne personer, 29 maj 1846, §6 mom. 1 och 3, §22 mom. 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=