82 Två teman — förebyggande barnavård respektive ungdomsstraffrätt — skulle återkomma i det sena 1800-talets europeiska kriminalpolitiska debatt. Båda rörde hur mycket av husbondens (familjefaderns — arbetsgivarens) traditionella omsorg och kontroll som borde och kunde föras över till offentliga myndigheter eller andra instanser i samhället. Tendensen gick i riktning mot att reducera husbondens myndighet, patria potestas, för att sätta det offentliga i hans ställe, in locoparentis. Kongressen 1857 framhöll med kraft husböndernas rätt att utöva myndighet över sina hjon, för att i nästa andetag hävda att fattiga, brottsliga, vanartiga och moraliskt värnlösa barn skulle tas omhand av välgörenhetsföreningar eller offentliga organ. Här gjorde man två viktiga preciseringar. Interventionen skulle inte bara avse moraliskt klandervärda föräldrar till barn som visade asocialt beteende, utan också barn till föräldrar som oförskyllt erbjöd en dålig miljö för uppfostran. Om båda föräldrarna arbetade utanför hemmet borde nämligen barnen, menade 1857 års kongress för »fängelsefrågor», redan från tvåårsåldern placeras i särskilda barnkrubbor, barnträdgårdar och småbarnsskolor. Staten - representanten för allas intresse och beskyddare av minderåriga och svaga - hade rätt och plikt att ingripa för att skydda försummade barn.*- En annan stridsfråga gällde principerna för att placera unga lagöverträdare i offentligt kontrollerad uppfostran som komplement till eller ersättning för straff. Här var kongressen skeptisk till cellstraffets förbättrande inverkan och förordade att unga lagöverträdare inte borde isoleras annat än efter grova brott eller somtillfällig förberedelse för vård i uppfostringsanstalt.*5 Man efterlyste också effektiva åtgärder för att förebygga brottslighetens ökning bland de lägre klassernas barn, bland annat särskilda anstalter och övervakningar för unga lagöverträdare, tiggare, landsstrykare eller övergivna, fördärvade och moraliskt försummade barn. Med tanke på de samhällsklasser somavsågs, skulle anstalterna inrättas för jordbruk och hantverk.*'* Även för vuxna fångar ifrågasattes cellstraffets tillämpning och syfte liksom principen att den brottsliga gärningen alltid skulle följas av ett rättvist straff. Programkommittén och Mittermaier krävde individualiserade åtgärder utifrån gärningsmannens det vill säga en prognos omframtiden.*5 Man menade att även vuxna fångars cellstraff borde avpassas - »liksomen förnuftig läkare sitt läkemedel» — efter det speciella fallets behov. Med hänvisning till det engelska systemet med tickets ofleave rekommenderades å ena sidan villkorlig ” Brink 1859 s. 14-17, 19-26, 28-30. Barnträdgårdarna kundedrivas enligt den pedagogik som introducerats av Fredrik Fröbel och somskulle få sitt genomslag i Sverige under åren 1904-1920. Fröbels tankar var starkt influerade av bland andra Comenius och Pestalozzi. Tallberg Broman, s. 73-74. '2 Brink 1859 s. 20-21. Teeters 1946 s. 208. Brink 1859 s. 47-49. Eriksson 1967 s. 337. '■* Brink 1859 s. 7—29, 47—49. Teeters 1946 s. 211. *5 Mittermaier 1859-60 s. 221, 223—224, 226-227.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=