75 Men den avgörande betydelsen för att ersätta straff med vård rörde den rättsliga sanktionens samhällsnytta och brottslingens sociala prognos. Uppfostrande vård framställdes helt enkelt som mer effektiv än straff för att hindra återfall från den unge. Att straffa individer, vilka ännu befann sig »på ett barns ståndpunkt» stred alltså både mot den bakåtblickande rättvisan och det framåtblickande statsändamålet. I den parlamentariska beslutsprocessen kunde aktörer med vitt skilda synsätt på allmän rösträtt, unionen med Norge, tullar och försvar samlas kring ett program, där medborgarna i samhällets fattigaste skikt ålades rätt och plikt att bli uppfostrade, samtidigt som man betonade statens rätt och plikt att med tvång låta verkställa samma program. Beroende på politisk utgångspunkt kunde (och kan) den politiska kompromissen kring statliga eller kommunala uppfostringsanstalter ses somett medel att böja underklassen eller att höja den. Åtgärdsrekvisiten rörande målgrupperna tenderade att nedvärdera betydelsen av enskilda asociala gärningar somvanart eller brott. Barn under 15 år som överträtt strafflagen omfördelades från den statliga straffrätten till den kommunala barnavården. Ungdomsbrottslingar mellan 15 och 18 år omdefinierades från straffbara och klandervärda vuxna till missledda och ansvarslösa barn. Lagstiftningen hade en uppenbar klassprägel och innebar en fokusering på de fattigaste bland tätorternas arbetarfamiljer. Villkoren för tvångsingripande tog fasta på vissa personlighetsdrag, den socialt omognes brist på självkontroll, hans levnadsförhållanden och om hans uppväxtmiljö kunde anses socialt riskabel. Dåliga hemförhållanden motiverade långvariga tvångsingripanden. 1902 års lagstiftning innebar att straffrätten släppte greppet omvissa av sina objekt, att nya vägar öppnades från straff till vård. Ändamålet präglade medlen. När det gällde att förebygga benägenhet för brott genomsocialt anpassande åtgärder såg man en motsättning mellan å ena sidan den straffbarhet sombelastade en person på grund av hans otillåtna gärning och å andra sidan hans behov av ändamålsenlig vård. Många debattörer hävdade att vårdbehovet ofta föranledde ett längre frihetsberövande än vad brottsligheten förtjänade ur straffättsideologisk synvinkel. Ofta kvarstod ett överskott av uppfostringsbehov. Kritiken mot att sätta ungdomar i fängelse gick inte ut på att straffet var brutalt och inhumant utan tvärtompå att ett rättvist frihetsberövande var för kort, för milt och inte tillräckligt avskräckande. Fången omdefinierades till elev men anstaltstiden blev längre, klander övergick till tvångsvård. Särskilda anstalter förutsattes för å ena sidan ungdomar som underkastades tvång med hänvisning till beteende (brottsliga eller vanartade) och å andra sidan de somskulle tas omhand enbart med hänvisning till brister i miljön (försummade). Gränsen var emellertid otydlig, bland annat genom kravet på att den unge lagöverträdarens levnadsförhållanden skulle vägas in i valet mellan ett lindrigt straff eller en mångårig tvångsvård. Den kommunala barnavårdens
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=