74 Delsammanfattning II Detta avsnitt har beskrivit och analyserat de kriminalpolitiska perspektiv som diskuterades inför den svenska lagstiftning 1902 sominförde kommunala barnavårdsnämnder med tvångsmakt att sätta personer under 15 år i s.k. skyddsuppfostran samtidigt somdomstolar fick rätt att för lagöverträdare mellan 15 och 18 år ersätta ett redan utdömt straff med förordnande om tidsobestämd tvångsuppfostran i statlig institution. De rättshistoriska frågorna har varit om man kan finna belägg för att lagstiftaren vägletts av tilltagande humanitet inför unga brottslingar, omlagstiftningen kan sägas uttrycka ett genombrott för behandlingstankar grundade på naturvetenskapliga metoder och resultat och därmed innebar ett brott med straffrättens » klassiska skola», omden var uttryck för ökad socialpolitisk statsintervention samt omden tillkommit under internationella influenser eller isolerat från utländska förebilder. Vi har funnit att sekelskiftets diskussion om uppfostringsanstalter rörde samma kriminalpolitiska frågor somidag ventileras rörande åtgärder mot ungdomsbrottslighet och brottsförebyggande socialvård. Hur ska samhället reagera när ungdomar begår brott? Ska individualpreventiva hänsyn ges betydelse redan vid domstolens utmätandeav straff eller först i samband med verkställigheten av den tidigare utdömda påföljden? Vilka alternativ finns till korta frihetsstraff? Hur ska det allmänna kunnavärnafamiljen och stärkauppfostranav växande individer utan att gå föräldrarnas rätt för när eller åsamka sig själv och skattebetalarna orimligt stora kostnader? 1902 års lagstiftning föreskrev att redan vid bestämningen av påföljd för brottslingar mellan 15 och 18 år skulle domstolen beakta särskilda, behandlingsinriktade principer, vilka avvek från den ordning somgällde för äldre lagöverträdare. Den rättspolitiska utgångspunkten var utilitaristisk och hänvisade till en socialpsykologisk, kriminologisk teori. Brott berodde på dålig uppfostran. Det moderna samhällets arbetsliv hade löst upp den traditionella familjen, där husfadern-arbetsgivaren utövade ständig kontroll över sina »barn». Industriproduktionen hindrade dels arbetarföräldrar att övervaka sina barn, dels arbetarbarn att övervakas av någon »husbonde». Lagarnas uppfostringsanstalter placerades därför ideologiskt och organisatoriskt någonstans mellan skola och fängelse, två andra institutioner, genom vilka det allmänna under 1800-talet hade trätt i husfädernas ställe, in loco parentis. Rätten framställdes därmed som ett medel, vilket skulle undanröja faror för samhällsordningen, bland annat genomatt söka förändra personligheten hos barn och ungdomar. Man motiverade den straffrättsliga särbehandlingen av växande individer med principer omatt ungdomar generellt ådrar sig mindre skuld, om ens någon, för sina normbrott och det därför vore omoraliskt eller orättvist att straffa dempå samma sätt som vuxna. Många ungdomar i åldern mellan 15 och 18 år ansågs sakna sådan självbehärskning som borde förutsättas för straffbarhet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=