71 övergick ansvaret till styrelsen för uppfostringsanstalten. Vårdinnehållet beskrevs, som redan nämnts, efter samma principer som för barnavårdens skyddshem. Legostadgans husaga hade avskaffats 1858 för manliga anställda under 18 år men lagen 1902 tillerkände anstaltsstyrelsen rätt att disciplinärt bestraffa, det vill säga piska, intagna elever upp till 20 år, vilket innebar en återgång till regleringen före 1858. Behandlingstiden skulle bestämmas efter prövning av den intagnes personliga utveckling i anstalten. Utskrivning kunde ske med förbehåll om återintagning. Definitiv utskrivning skulle ske när eleven tycktes ha stadgat sig och senast när han fyllde 20 år. Styrelsen hade då samma rätt somlegostadgan gav husbonde att utse den första anställningen.^2 Överföringen från straff till vård var emellertid inte oåterkallelig. Omeleven under vårdtiden dömdes för ett nytt (nya) brott, vilka tillsammans med det (de) gamla renderade mer än sex månaders fängelse, skulle förordnandet omtvångsuppfostran förfalla och den unge undergå straff utan att kunna få något avdrag för tiden i uppfostringsanstalt.^^ Steget från tvångsuppfostran tillbaka till straff var inte långt och båda påföljderna komekonomiskt att belasta statsbudgeten, inte kommuner eller landsting. I diskussionen 1896 hade kritiken riktats mot villkoret i 1864 års SL att unga lagöverträdare kunde sättas i allmän uppfostringsanstalt om, som lagtexten sade, tillgång därtillfinnes. Bestämmelsen avsåg lagöverträdare under 15 år, det vill säga personer som var för unga för att sättas i fängelse. Under beslutsprocessen försköts den straffrättsliga fokuseringen, på så sätt att till kategorin »minderåriga förbrytare» räknades först även lagöverträdare över 15 år, slutligen bara lagöverträdare över 15 år Det handlade till sist om personer, vilka kunde dömas till de fängelsestraff som av många ansågs vara för korta, milda och ineffektiva. Samtidigt avbördade sig straffrätten personer under 15 år till barnavården. Förskjutningen hade uppenbara finansiella aspekter. Ligapojkskommittén föreslog att kostnaderna för strafflagens tvångsuppfostran skulle delas mellan staten och den unges hemortskommun, med rätt för kommunen att ta ut ersättning av föräldrarna.K. Maj:t anslöt sig i båda propositionerna till betänkandets linje att kommunerna, oberoende av de vanliga föreskrifterna omfattigvård, skulle åläggas visst ansvar för de kostnader som verkställigheten av tvångsuppfostran krävde. En liknande ordning fanns enligt K. Maj:t i författningarna omundervisningen av blinda och dövstumma.^^ Under 1902 års riksdag inträffade dock en viktig vändning när det särskilda utskottet gjorde andra analogier. Det ålåg staten ensam att verkställa de straff somdömdes ut av dess domstolar, hette det. Samma grundsats borde gälla för Se ovan under »Medlen». 93 Stjernberg 1905 s. 37-39, 1911 b s. 95-96. 93 Bet. I s. 106-107, 114. 95 Prop. 1902:7: 12.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=