70 Riksdagen 1902 beslöt således att beslutsrätten beträffande eftergift av straff skulle ligga hos kvar domstolarna. Den kommunala barnavårdsnämnden fördes ändå in i processen men på en annan väg, nämligen genomsin medverkan i personundersökningen av den tilltalade. Tvångsuppfostran för brottslingar mellan 15 och 18 år föreslogs sombekant att ersätta straff, men bara om prognosen var god för att minska den tilltalades sociala farlighet. Här krävdes i varje enskilt fall en noggrann prövning av gärningsmannens karaktär och levnadsmiljö. För att tillgodose detta viktiga diagnostiska krav, påminde kommittén om ett kungligt brev, utfärdat redan 1820 av Karl XIVJohan och som ålade domstolarna att för straffrannsakningens fullständighet söka upplysning om den tilltalades levnadsomständigheter, motiven till den brottsliga gärningen samt hans förhållande omedelbart före och efter brottet.^^ När K. Maj:ts proposition 1901 i polemik med Högsta domstolen underströk domstolarnas lämplighet kunde man även hänvisa till andra källor för att domstolarna utan problem skulle kunna få det underlag som utredningen krävde. Redan ligapojkskommitténs första betänkande 1898 hade nämligen ålagt barnavårdsnämnden en skyldighet att föra anteckningar över de problembarn man haft till handläggning. Den administrativa skyldigheten fick även betydelse för straffprocessen. På begäran av allmän åklagare som åtalat en minderårig, skulle barnavårdsnämnd meddela de upplysningar omden unges uppförande och uppväxtförhållanden somfanns i nämndens protokoll och anteckningslängd.^® I den fortsatta riksdagsbehandlingen utvidgades barnavårdsnämndens informationsansvar till att omfatta alla kommunens barn. Särskilda utskottet påpekade att barnavårdsnämnden i de flesta fall med lätthet kunde förskaffa sig de upplysningar som behövdes även rörande minderåriga som utan tidigare anmålningar begick brott efter fyllda 15 år.^’ På så sätt skulle församlingens förtroendevalda med kyrkoherden i spetsen bistå domstolen med det beslutsunderlag som påföljdsfrågan krävde inför ett ändamålsenligt behandlingsprogram. Spåren för statens kriminalvård och lokalsamhällets barnavård korsade varandra på samma sätt som spåren för patriarkal sockenrättvisa och modernare behandlingstankar. 3.3.5. Vårdkostnaderför brottslingar mellan 15 och 18 år - stat eller kommunf Domstolen skulle alltså utifrån en bedömning av brottets grovhet och barnavårdsnämndens uppfattning av den dömdes personlighet och levnadsförhållanden kunna ersätta ett utdömt straff med tidsobestämd tvångsvård. Därefter Bet. I s. 6, 123. Kongl. Majrts Nådiga Skrifvelse den 13. October 1820 samt Kongl. Majtts och Rikes Svea Hofrätts universal den 31. October 1820. 90 Bet. II s. 22, Prop. 1902:7:43, Prop. 1902:30:9. 9' SäU (2) 1902:4:14-15. SäU (2) 1902:2:31, 50.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=