69 Högsta domstolen såg saken annorlunda. Justitieråden Billing, Westring, Hellström och Afzelius hävdade i yttrandet 1900 att domstolarna inte ägde förutsättningar att bedöma nödvändigheten och lämpligheten av att tillgripa en så pass allvarlig åtgärd som att skilja ungdomar från deras föräldrar.^^ Den processuella rågången mellan ungdomsbrottslingar över respektive under 15 år var ett avgörande skäl till att Högsta domstolen över huvud taget inte ville tillstyrka den proposition från 1899 som man granskade. På HD:s förslag placerade den nya propositionen 1901 de underåriga förbrytarna inombarnavårdsnämndens ansvarsområde. Så blev däremot inte fallet för lagöverträdare mellan 15 och 18 år, vilka somtidigare fördes till de allmänna domstolarnas brottmål. Frågan var emellertid inte utagerad med detta. Vi har tidigare sett hur liberalerna Henrik Hedlund och Adolf Hedin förgäves försökt få riksdagen att acceptera domstolsprövning i andra instans beträffande omhändertagande av barn under 15 år. En diametralt motsatt uppfattning vädrades från juristhåll, när riksdagen i maj 1902 debatterade tidsobestämd tvångsuppfostran av förbrytare över 15 år. Riksdagsmannen Ivar Afzelius anförde nämligen explicit vad han antytt somjustitieråd i Högsta domstolens yttrande 1900: med tanke på det brottsförebyggande ändamålet bakomtvångsuppfostran var det olämpligt att domstolarna tog någon befattning med saken. Afzelius anförde samtidigt att man stod inför en praktisk nödvändighet. Sombarnavårdsnämnden var sammansatt framstod det nämligen somomöjligt att låta den besluta omeftergiften av straffet till förmån för uppfostran. Med tanke på hur åklagarväsendet var beskaffat kunde man inte heller som i Norge använda sig av åtalseftergift. Under hänvisning till den år 1900 tillsatta strafflagskommittén föreslog Afzelius användning av villkorlig domsom »ett medel att komma i från denna fördärvliga dubbelhet i behandlingen». När åsikterna bröts i myndighetsfrågan visade sig juristerna i Högsta domstolen inte alls försvara domstolarnaoch den statliga kriminalvården utan tvärtom argumentera för de administrativa, lokala organen och åtgärder inomden kommunala barnavården. Det judiciella förfarandet förespråkades med hänvisning till rättssäkerheten i stället av mer radikala liberaler som Hedlund och Hedin. Inte heller här finner vi alltså en överensstämmelse med de frontlinjer somutmärkte debatten inför den norska barnevernsloven 1896.^*^ I efterhandsperspektiv framstår Ivar Afzelius’ inlägg somett förebud omkommande rättsutveckling; just kombinationen av villkorlig dom och skyddsuppfostran enligt barnavårdslagen skulle på 1940-talet konkurrera ut strafflagens tvångsuppfostran för lagöverträdare mellan 15 och 18 år. Prop. 1902:7:24-25. FK 1902:29: 59—60. Bernhard Getz hade i det tidigare nämnda brevet talat ombåde den »fördärvliga dubbelheten» och möjligheteten att ktamma från den med hjälp av villkorlig dom. Brev från Getz till Afzelius 8 mars (december) 1899. Afzelius arkiv, E 9488, RA. JfrStang Dahl 1978 s. 162-169.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=