68 fjärran från den statliga anstaltsoffensiv som signalerats i Bergs motion och riksdagsskrivelsen 1896. Barnavården förblev en kommunal befogenhet, inte ett specificerat åliggande. Men inslaget av statsbidrag markerade en mer intervenerande attitydfrån centralmakten gentemot kommunerna, något somvi ska studera längre fram.^^ 3.3.4. Vårdav brottslingar mellan 13 och 18 år — lokalsamhället utreder, domstolen beslutar Straffrättsideologiskt kan införandet av tvångsuppfostran 1902 - tidsobestämd anstaltsvård i stället för straff för brottslingar mellan 15 och 18 år — ses som en kollision mellan två självständiga och av varandra oberoende samhällsintressen. Straffet skulle, somFolke Wetter skrev 1912, bestämmas av ett socialt värdebedömande av den brottsliga gärningen, av något som redan hänt. Tvångsuppfostran däremot skulle, på samma sätt somskyddsåtgärderna i lösdriverilagen från 1885, bestämmas av samhällsfaran i gärningsmannens personlighet och sociala ställning, något som riktade bedömningen framåt i tiden.Den uppfostrande skyddsåtgärden skulle mer styras av brottslingens och hans föräldrars levnadsomständigheter och föregående vandel, mindre av den brottsliga handlingens juridiska beskaffenhet och klandervärde. För att bedöma den unges behov och mottaglighet för vård krävdes en noggrann personundersökning och frågan var vilken myndighet somkunde anses bäst lämpad för uppgiften. Ligapojkskommittén hade med uppenbart god kännedom om den processuella regleringen i utländska rättssystem övervägt behovet av särskilda regler för handläggningen, avgörandet och överklagandet av brottmål rörande minderåriga. En rad omständigheter anfördes till det norska respektive danska vergerådets förmån. Brottsliga och vanartade barn hamnade under samma myndighet, vilket framstod som en fördel, då kommitténsomvi konstaterat inte såg någon väsentlig skillnad mellan de två kategorierna. En nämnd bestående av domare och särskilt lokalt utsedda personer borde ha större förutsättningar att snabbt fatta lämpliga beslut än rådhusrätterna i städerna, där ungdomsmål främst förekom. Trots vergerådets alla fördelar ville emellertid varken kommittén eller K. Maj:t föreslå en administrativ nämnd som beslutsmyndighet. I alla länder utom Norge anhängiggjordes nämligen brottmål mot minderåriga vid domstol och ett överlämnande av målen till en kommunalt sammansatt nämnd stod inte i överensstämmelse »med den hos oss hävdvunna rättsordningen».^^ principiella skäl borde eftergiften av straffet ligga hos domstolarna, somdessutomansågs väl ägnade att bedöma tvångsuppfostrans lämplighet i det enskilda fallet. Debatten omfinansiering hade sin motsvarighet beträffande inspektionen av omhändertagna barn. Bet. II s. 23, 71—72, 99. Prop. 1902: 30:67—69. Riksdagens skrivelse 1902: 59:14. SFS 1902:67, 18-19§§. 8^ Wetter 1912 s. 17. 85 Bet. I s. 98-99. Prop. 1902: 7:11, 15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=