67 »givetvis» försöka placera barnen i statens anstalter. På så sätt riskerade man att kommunal vård fördröjdes och barn drogs inför rätta i större utsträckning än vad somvore pedagogiskt lämpligt.Det ansågs vidare stå klart att uppfostran i skyddshem (anstalter för beteendefall), som inte kunde utnyttja de vanliga folkskolorna, skulle kosta mer än i fosterfamilj eller barnhem. Omå ena sidan kommunernas kostnader för skyddshemsvården blev för stora, skulle de tilllämpa lagen i för liten utsträckning. Reducerades kostnaderna å andra sidan, så riskerade sedligt försummade barn (miljöfall) att klassas somvanartade, sättas i skyddshem och underkastas ett olämpligt starkt ingrepp och tvång. Lagstiftningen 1902 stannade vid att staten skulle bidra med ekonomiska anslag till barnavårdens alla tre former av placering — fosterfamilj, barnhem och skyddshem- så att de kommunala kostnaderna utjämnades i möjligaste mån. Man ser här en integrering mellan centralmakt och lokalsamhälle genomatt bidragen från statskassan kombinerades med en skyldighet för de understödda anstalterna att låta sig inspekteras av och lämna ekonomisk redovisningtill centralmakten.^o Beträffande skyldigheten att inrätta skyddshem gick samarbetet betydligt trögare och här fördes en snårig diskussion omfördelarna med fosterfamilj respektive institution. Ligapojkskommittén stannade i sitt andra betänkande 1899 vid en vädjan till landsting respektive städer att Idta sig angeläget vara att dra försorg om tillräckligt antal institutioner. Man ställde sina förhoppningar främst till den privatafilantropin.^' I den kungligapropositionen 1901 däremot fastslogs en ovillkorlig skyldighet för skoldistrikten att inrätta och driva erforderligt antal barnhem och för landstingen samma skyldighet beträffande skyddshemmen. Men när frågan närmade sig riksdagen och de skattebetalande väljarna växte åter tilltron till välgörenhetens offervilja. Nu hette det att obligatorier var onödiga då barnhem enbart skulle vara undantag för de fall det inte fanns någon lämplig fosterfamilj. Eftersom barnet borde placeras långt från föräldrarna kunde man då söka sig till andra kommuner. Inte heller frågan om skyddshemmen skulle emellertid gagnas av ett obligatorium. En lag sominnefattade så många nya förpliktelser för det allmänna kunde inte väntas bära goda frukter, omden drevs frammed tvång i stället för att bygga på allmänhetens frivillighet och förtroende. Kontentan blev att staten inte ålade de regionala och kommunala samhällena något som helst obligatorium, vare sig för miljö- eller beteendefall. Det utackorderingssystem till fosterfamiljer som gjordes till huvudmedel för de försummade barnen, ligapojkskommitténs ursprungliga hjärtefråga, befann sig 79 Prop. 1902:30:51. SFS 1902:67, 23, 25, 29 §§ och KK angående statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade barn. »låta sig angeläget vara», se Bet. II s. 19(17§), s. 68. Prop. 1902:30:53,65. SåU (2) 1902:2:24-26.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=