64 rörde de ömtåligaste personliga förhållanden, skulle kunna upphävas på administrativ väg. Med stöd av talrika utländska exempel anförde motionären att föräldrar, barnen, borde kunna kräva att ärendet avgjordes av domstol. Hedlund menade att domkapitlet kunde antas benäget att ge barnavårdsnämnden rätt i tveksamma fall och K. Maj:ts avgöranden måste bli ganska summariska. Utsikten att beslutet kunde komma under domstols prövning utgjorde enligt Hedlund en maning att inte bygga det på för lösa grunder.^^ Riksdagens särskilda utskott, där bland andra Berg och Wieselgren ingick, vidhöll dock förslaget omlänsstyrelse sombesvärsinstans^^ och vädrade en helt annan syn på förhållandet mellan effektivitet och rättssäkerhet. De utländska domstolar som Hedlund hänvisat till - bland annat de engelska och skotska fredsdomarna och den tyska Vormundsschaftsgericht - var intejämförbara med de svenska underdomstolarna. Det fanns, menade utskottet, otvivelaktigt större anledning att vända blicken mot de nordiska grannländernas vergeråd, somuppenbarligen var administrativa-kommunala myndigheter, oavsett att en juristdomare satt somledamot. Utskottets tyngsta argument rörde dock ändamålsenligheten. Det var inte säkert, skrev utskottet, att en domstol gav föräldrarna större trygghet. En nämnd skulle kanske till och med fatta mer välgrundade beslut än domstolen, vars beslutsunderlag inskränkte sig till »intet annat än vad parterna andraga». En administrativ myndighet däremot måste självmant skaffa den ytterligare utredning som med lätthet åstadkoms av dess underlydande organ och särskilt borde inriktas på att skydda barnets rätt till ändamålsenlig uppfostran. I varje fall ansågs det av processekonomiska skäl olämpligt att ge tillfälle till så långt uppskov somett treinstansförfarande skulle innebära. Utskottet skrev att domstolsvägen skulle anlitas av processlystna personer, vilket kunde göra barnavårdsnämnderna mindre benägna att ta hand ombarn även omingripandet var högst önskvärt. Utskottet tycks ha menat att antalet omhändertaganden skulle bli fler omlagstiftaren begränsade möjligheterna att pröva besluten.^® I argumenteringen för sin patriarkala rättssyn förbigick utskottet, liksom ligapojkskommittén, med tystnad att det norska vergerådets juristledamot motiverats just med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.^' Samma anda dominerade debatten i kamrarna. Visserligen yrkade Fredrik Östberg under första kammarens överläggning att barnavårdsnämndens beslut alltid skulleunderställas länsstyrelsens prövning, då det fanns för svaga garantier för en riktig rättstillämpning genom att bara underställa de tvistiga fallen. Östbergs röst var dock ensamoch första kammaren godkände länsstyrelsen sombe- <>8 MAK 1902:172. <-9 SäU (2) 1902:2:20. 70 SäU (2) 1902:2:18-20. 7' Getz 1892 s. 25. Stang Dahl 1978 s. 94. inte nöjde sig med barnavårdsnämndens beslut att ta ifrån dem som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=